FARC-ledare: “Tvinga oss inte ut på slagfältet igen”!

Gerillakommendanten Edison Romaña. Foto: Dick Emanuelsson.

FARC-ledare: “Tvinga oss inte ut på slagfältet igen”!

Av Dick Emanuelsson

Det finns flera allvarliga hinder i vägen för ett undertecknande av ett fredsavtal i Colombia, säger gerillaledaren Edison Romaña i en exklusiv Proletärenintervju i slutet av december. Vad är hans intryck om möjligheterna till ett slut på den över ett halvt sekel långa väpnade konflikten i Colombia?

– Extremhögern vill låsa in oss i inhägnader med militären som vakter. Civilbefolkningen ska inte få tillträde eller komma i kontakt med oss. Oligarkin i Colombia är livrädd att vi revolutionärer ska föra ut och slåss för våra politiska idéer och program. Men jag har klargjort för generalerna i den tekniska kommissionen att om de insisterar i dessa förslag så är det bättre att kriget fortsätter, understryker den gerillaledaren som armén och medierna har förklarat som ”stupad” många gånger. Men i Havanna är han i allra högsta grad levande.

Videointervju (spanska):

https://youtu.be/xTFnMWZERE0

I den ”tekniska kommissionen” som han nämner, ingår han själv, flera höga militärer och internationella personligheter från FN, experter på bland annat desarmering av landminor, ett viktigt vapen för gerillan.

Borgarnas skräck

Säg bara “Romaña” och grovtarmen börjar röra sig oroväckande för mer än borgare i Bogota. Han är en bokstavlig skräck för de penningstinna huvudstadsbor som fick läsa och höra skräckhistorier om denne gerillaledare under 1990-2000-talet. Hans stridskamrater i FARC:s förhandlingsdelegation i Havanna säger att ”Romaña är en Fredens Man”. Och så skrattar de, väl medvetna om hans rykte.

Romaña däremot är långt ifrån en man av stora ord, mer en handlingens man. Som när hans överordnade, Jorge Briceño, alias ”Mono Jojoy” via kortvågsradion meddelade Romaña att det stora Östra Gerillablocket, som består av närmare 30 FARC-fronter (en front har mellan 99-500 gerillasoldater) stod mer eller mindre utan ekonomiska resurser. Ordern var att åtgärda den prekära situationen.

– Jag befann mig just då i San Juan de Sumapaz, i Bogotas utkanter och hade befälet för 40 kamrater. Vi lade oss i bakhåll vid huvudvägen mellan Bogota och Villavicencio, huvudstad i länet Meta. En militärkonvoj dök upp och vi ”tog över” utan att de eller vi förlorade en enda man. Det visade sig att vi hade tur. Det var en vapentransport med löner för armédivisionen i Meta som transporterade miljoner pesos. Arméns yrkessoldater och officerare i Meta blev utan lön för en tid framåt medan vi fick en bra tidsfrist att bygga ut organisationen, säger han småleende.

Några enheter av den halv miljon starka colombianska armén.

Intog distrikt i norra Bogota

Och den uppgiften uppfyllde Romaña med råge. Han var den som fick uppgiften att ”närma sig och omringa Bogota”. Han byggde upp 10-12 FARC-fronter runt huvudstaden och genomförde flera spektakulära aktioner. Som den dagen i slutet av 1990-talet då två FARC-fronter intog en del i norra Bogota som heter Calera, ett av Bogotas mest fashionabla distrikt där några av de rikaste i Bogota har sina hus eller svindyra etagevåningar. Först kom journalisterna, sedan de nyfikna och sist kom armén. Men då hade gerillan gjort en taktisk reträtt efter att ha genomfört sina politiska väpnade aktioner. Armén skälldes ut och hånades i pressen och av folk på gatan.

Det ansedda veckomagasinet Semana titulerade dramatiskt:

”Bogota Omringat. Fler än 1200 gerillasoldater från ett dussin fronter uppenbarar sig i huvudstadens berg med uppgiften att utveckla sin Strategiska Plan. Under de 40 år som gerillan har opererat i Colombia har de aldrig varit så nära Bogota som nu. Under de senaste två månaderna har de genomfört 18 attacker utan att ha förlorat nämnvärt med manskap”.

År 2001 befriade gerillan närmare 100 gerillasoldater i fängelset La Picota i södra Bogota. I denna extremt fattiga del av huvudstaden var gerillan väl organiserad med ett nätverk av ”Milicianos” som tillhörde det underjordiska urbana nätverket i gerillan i huvudstaden.

-- Jag söker upprätta en allians mellan jämbördiga parter för resten av Latinamerika och Karibien.
-- Med nya metoder, men vi måste fortsätta byta ut  de regeringar som inte motsvarar våra intressen.

Plan Colombia föds

1996 uppgav chefen för USA:s Södra Militärkommando efter ett omfattande besök i Colombia, att ”om inga drastiska åtgärder vidtas kommer FARC att gripa makten om fem år”. Uttalandet var inte bara överdrivet, det hade framför allt som syfte att skaka om och förmå regeringen i Bogota att rusta upp de militära styrkorna och ingå ett intimt samarbete med Pentagon; Plan Colombia föddes.

De militära styrkorna tog emot över 100 attackhelikoptrar från USA. Samtidigt anlände 2000 militära rådgivare från USA som inledde arbetet med att samordna flyget och armén i gemensamma attacker mot gerillan. De väpnade styrkorna växte från 300.000 till över en halv miljon man under en tioårsperiod. Den militära underrättelseverksamheten utrustades med högteknologi för att spåra gerillan i berg, dalar eller djungeln och deras urbana nätverk i städerna. Detta stöd från USA kom att bli avgörande i den militära försvagningen av gerillan.

Fredsförhandlingarna mellan regeringen Andres Pastrana (1998-2002) var i verkligheten ett spel för gallerierna för samtidigt pågick den militära upptrappningen av armé, flygvapen och de marina enheterna på djungelfloderna. Trots en militär övermäktig fiende och en ytterligare militär storsatsning från Alvaro Uribes åtta år vid makten, stod gerillan inte bara emot de militära operationerna, utan under 2012-2013 ökade de antalet attacker mot sin fiende. För bägge parter stod det klart att ingen av dessa två aktörer militärt kunde besegra den andra sidan. Det är i det ljuset vi ska se inledningen av fredsförhandlingarna i Havanna i oktober 2012.

Den verklighet som Colombias folk upplevde av Plan Colombia.

Lömsk lögnaktig fiende

Edison Romaña tar emot i gerillans ”läger” i södra Havanna. Det är ett 40-tal gerillasoldater som ”lider” av det civila. Få journalister släpps in här. Men efter att ha gjort reportage på gerillakontrollerat område sedan 1988 tas Proletärens utsände emot med omfamningar och handslag från gerillakillar eller tjejer som jag har träffat tidigare i Colombia.

Romaña stötte jag på redan 1988 i det centrala gerillalägret ”Casa Verde”. Då var han under 20 år och skulle 18 månader senare, delta i striderna mot 7000 elitsoldater och stridsflyg som 9 december 1990 bröt vapenvilan mellan FARC och regeringen. Tio års öppet krig startade som kostade tiotusentals liv.

 – Vi har alltid haft en lömsk lögnaktig fiende som alltid har försökt att skapa fällor i fredsförhandlingarna.

 Han är otålig och det är märkbart att erfarenheten under de 14 dagarna i Colombia har gjort intryck på honom.

 – Trots att vår delegation bestod av representanter för regeringen, FN och militären så utsattes både vi och bönderna för hot och insinuationer av den lokala armébataljonen i byn Santa Elena, i länet Meta. 

Kvinnliga gerillasoldater i FARC-lägret Casa Verde 1988.

Arméns skräck; landminorna

Men varför accepterar FARC att desarmera minorna när det bara är gerillan som har deklarerat ett ensidigt eldupphör medan president Santos fram till dags dato vägrar ge ordern till armén?

– Den frågan ställer sig även våra gerillakamrater i Colombia. För vi attackerar inte armén, armébaser eller polisstationer. Om regeringen Santos hade haft en fredsvilja hade accepterat FARC:s förslag om ett bilateralt eldupphör, understryker gerillakommendanten.

Han säger att den enda aktiviteten just nu som de cirka 70 FARC-fronterna ägnar sig åt är politiska uppgifter bland befolkningen. Militären har utnyttjat den ensidiga vapenvilan för att flytta fram sina positioner men stött på motstånd från gerillan som anser sig ha rätt att slå tillbaka. Och det är här som landminorna är viktiga för det är ett oerhört viktigt vapen. Mot arméns och flygets 250-kilosbomber försvarar vi oss med minor när Blackhawkhelikoptrarna landsätter elitsoldater ur specialstyrkorna, säger Romaña.

– Men vi menar att någonstans måste vi börja för att successivt trappa den väpnade konflikten. Därför satte vi oss med generalerna för att utbyta uppfattningar. Efter sex månaders diskussioner kom vi fram till att inleda ett pilotprojekt i två byar i länen Meta och Antioquia, Santa Elena respektive Orregón. 

Armén förfogar över landminor "Made In USA", som FARC-gerillan, på bilden, beslagtog när de intog fem paramilitära fortifikationer i Magdalena Mediolänet. Armén förser paramilitären med både vapen och ammunition, hävdar gerillan. Foto: Dick Emanuelsson.

 

Så här ser gerillans egentillverkade landminor ut, en skräck för armén.

Han är bekymrad över att motsidan, de väpnade styrkorna, saknar fredsvilja.

– Vi var två veckor i Santa Helena och under den tiden flög stridshelikoptrarna över oss hela tiden. De upprättade vägspärrar där de fotograferade och registrerade namnen på alla som passerade den militära posteringen. Befolkningen känner skräck.

– En dag när vi hade ett stort möte med befolkningen grep de tio bönder. De anklagas för att tillhöra gerillan, knarktrafik och terrorism. Dessa skådeprocesser bidrar inte på något sätt att trappa ned konflikten. I stället försvårar de Pilotprojektet med avmineringen i denna by. Det oroar.

2:a video: Romaña 2:a video: Romaña rapporteras ha dödats vid bombanfall:

https://youtu.be/pJVaMol65JA

 

Militärt sabotage

 Flera medlemmar av FARC:s fredsdelegation instämmer och säger att händelserna i Santa Elena inte är några isolerade episoder utan något som pågår över hela det nationella territoriet. I synnerhet bondebefolkningen, som under ett halvt sekel har varit FARC-gerillans sociala och politiska bas, utsätts för en statlig terrorism som är svår att föreställa sig om man lever i en större stad.

 – Under tiden i Santa Elena attackerade den 10:e Mobila Armébrigaden både civilbefolkningen som de gerillatrupper som historiskt sett alltid har funnits i regionen. Hot om att mörda oss dök upp.

Denna bild kontrasterar mot hur civilbefolkningen tog emot gerillans delegater.

 – Många människor sökte upp oss och ville att vi skulle förklara för dem hur fredsförhandlingarna i Havanna utvecklas. Så klart ville de veta hur jordreformsfrågan behandlas. Eller till frågan om kokabuskarna, frågan om offren under den långa konflikten. Intresset för fredsprocessen är oerhört stort men också rädslan vad som kan komma efter att kriget har upphört. För 36 familjer i enbart denna lilla by har gripits och tio har dömts till fängelse. Småbyarna bombas regelbundet och befolkningen är katalogiserad som ”gerillavänlig”. Det enda ”brottet” är att befolkningen och gerillan har sammanlevt under alla år vilket inte betyder att de är gerillasoldater eller tillhör den civila milisen.

"Bättre fortsätta kriget"

Under intervjun upprepar Edison Romaña att den enda vägen för Colombia är att avsluta kriget. Men inte till vilket pris som helst. Han understryker att gerillan inte accepterar att låta sig ”inhägnas” som om de vore boskap.

– Extremhögern vill låsa in oss i inhägnader med militären som vakter. Civilbefolkningen ska inte få tillträde eller komma i kontakt med oss. Oligarkin i Colombia är livrädd att vi revolutionärer ska föra ut och slåss för våra politiska idéer och program. Men jag har klargjort för generalerna i kommissionen att om de insisterar i dessa förslag så är det bättre att kriget fortsätter. Trots kriget har jag en daglig kontakt med befolkningen i de regioner vi opererar. Gerillan instruerar, leder och tillsammans med befolkningen utvecklar vi olika projekt till förmån för befolkningen. Det är det som vår motpart är rädda för, att vi talar med de civila som i sin tur utpekas av militären för att vara ”terrorister” i tjänst hos FARC.

Gerillatrupper i ständig förflyttning för att undvika arméns och flygets bombningar.

FredsTerritorium

Den 5:e punkten av Fredsagendans 6 punkter handlar om den väpnade konfliktens offer. Den är central om Colombia ska kunna försonas. De korporativa colombianska medierna framställer gerillan som de enda utövare av våld under konflikten. Men alla seriösa nationella och internationella organ säger att staten, inklusive det paramilitära monstret, är ansvarig för 80-85 procent av brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia. Gerillan står för 10-15 procent.

 I det avtal som utarbetats av jurister på bägge sidor om förhandlingsbordet finns en straffskala som dömer den skyldige till mellan 5-8 år. Straffet behöver inte betyda fängelse. Om en anklagad gerillasoldat nekar till anklagelserna men överbevisas om sitt brott, kan han, om brottet bedöms som mycket grovt, dömas upp till 20 års fängelse.

 Det unika med detta avtal är att det handlar inte bara om hur Specialdomstolen, bestående av colombianska och internationella domare, ska döma gerillasoldater utan även militärer och civila.

 Den nyheten skapade en enorm reaktion bland generaler och ända upp till regeringens chefsförhandlare Humberto de la Calle när jag publicerade en intervju med Enrique Santiago, spansk advokat som är juridisk rådgivare för FARC-delegationen i Havanna. Han sa att höga militärer eller stora mark- eller industriägare som har stött de paramilitära grupperna kan ställas inför rätta. De kan också själva berätta sanningen om de har stött eller finansierat aktörer under kriget. Humberto de la Calle kallade mig i de två största TV-kanalerna i Colombia mig för en ”provokatör” men kunde inte förneka det juridiska avtal som ska reglera skuldbördan och sanningen om brotten mot de mänskliga rättigheterna under kriget.

 FARC-gerillans högste befälhavare Timoleon Jimenez föreslog för några månader sedan att där gerillan historiskt har varit statsmakt kan gerillan koncentrera sina styrkor och under en mandatperiod utse ett antal parlamentsledamöter som ska vara den politiska förbindelselänken mellan gerillan och det civila. FARC har också föreslagit att fredsprocessen bör kulminera med att val av ledamöter till en konstituerande församling utlyses som utarbetar en ny författning som ska motsvara den nya tiden, tiden med fred i Colombia.

 – De områden där vi kommer att koncentreras kallar vi för ”Tierras de Paz”, Fredsområden. Vi kommer inte att överlämna geväret för att sopa gator eller annan ”social service” som oligarkin vill. Nej, där vi är statsmakt kommer vi fortsätta arbeta politiskt. Frågan om att överlämna vapnen finns inte på fredsagendans sex punkter utan det handlar om att ”lägga ned vapnen” och det är inte samma sak. Vi är inte motståndare till att staten har monopol på vapnen. Men råder det inte några verkliga säkerhetsgarantier för gerillan där paramilitären är neutraliserad, kan det bli mycket svårt att nå en varaktig fred.

Dick Emanuelsson

Havanna, Kuba

Bönder som ockuperat den Panamerikanska vägen i protest mot det paramilitära våldet som syftar till att fördriva bönderna från sina marker för att sälja dem till transnationella gruvbolag eller liknande.

BAKGRUND PARAMILITÄREN 2016

Paramilitären finns i 321 kommuner i 31 län. I 198 kommuner är situationen kritisk eftersom paramilitären har konsoliderat en lokal kriminell diktatur, säger Camilo Gonzalez Posso, chef för Indepaz, Forskningsinstitutet för Utveckling och Fred i en intervju för TV-kanalen Telesur.

– Det råder en allians mellan dessa grupper och den lokala ekonomiska eliten i en tredjedel av landets kommuner, säger Gonzalez.

Nära sex miljoner colombianer av en befolkning på 44 miljoner är internflyktingar. Den förkrossande majoriteten är offer för paramilitären. Offret vågar ofta inte vittna om hur och vilka det var som tvingade bort familjen från sina marker och egendomar.

Staten och regeringen förnekar att det existerar paramilitära strukturer och säger att paramilitären upplöstes under regeringen Alvaro Uribe 2002-2010. De grupper som opererar i dag påstås vara ”kriminella band”, ett påstående som förkastas av såväl colombianska som internationella människorättsorganisationer.

– Orsaken till att de förnekar existensen av paramilitärer i dag beror på den nära förbindelsen som har rått och som RÅDER fortfarande till Staten, säger Aida Avella från vänsterpartiet Union Patriotica, UP, ett parti som bildades vid eldupphöravtalet mellan FARC och regeringen Belisario Betancourt 1984-1990. UP var nästan på väg att bokstavligen utrotas fysiskt när 5000 av dess bästa kader mördades 1986-2002. Den viktigaste kraften i UP är det colombianska kommunistpartiet, PCC. FARC-gerillans kommunistparti är PCCC, där det sista ”C:et” betyder ”clandestino”, underjordisk.

M19-gerillans högste befälhavare, Carlos Pizarro, överlämnar sitt gevär i mars 1990 tillsammans med sina stridskamrater. Han ställde upp som presidentkandidat vid valet den 27 maj 1990 men mördades den 26 april, samma år, det vill säga mindre än en månad efter att han hade överlämnat sitt gevär till Staten och en månad innan han skulle delta i de allmänna valen. Och nu, 2016?

Paramilitären opererar i regioner där det samtidigt existerar megaprojekt som i huvudsak leds av transnationella företag. Gruv- och energisektorn är en sådan kommersiell verksamhet som förfogar över närmare 40 miljoner hektar. De som motsätter sig denna verksamhet hotas, tvångsförflyttas eller mördas.

När de paramilitära ledarna från AUC ingick ett avtal med president Uribe, kände USA-jätten Chiquita att det brände under fötterna. De bekände inför USA:s Justitieministerium att de hade betalat de paramilitära dödsskvadronerna miljoner dollar för ”beskyddarverksamhet”. Domstolen i USA gjorde en uppgörelse med direktörerna i Chiquita som slutade på 25 miljoner dollar i böter. Till paramilitären betalade Chiquita tre cent (dollar) per exporterad bananlåda, gigantiska summor. Paramilitärerna uppgav även att Chiquitas hamn i Turbo användes till att föra in vapen i containers som med lätthet transporterade till deras baser i inlandet efter att både tull, polis och andra statstjänstemän fanns på paramilitärens avlöningslista.

Men det var långtifrån ”beskydd”, menade Carlos Tijera, en paramilitär ledare från regionen Cienaga vid den karibiska kusten. I ett 29 sidor långt brev beskrev han hur Chiquita, Dole och colombianska bananföretagare begärde paramilitärens hjälp för att ”neutralisera” vad de trodde var ”gerillakollaboratörer” när det i själva verket var bananarbetare som hade organiserat sig i fackföreningar.

En av dem var José Guette som jag intervjuade för LO-Tidningens räkning i december 2000. Han uppgav då att avtalsförhandlingarna med Chiquita var tuffa och att paramilitären opererade över hela Cienaga i allians med militären och polisen. Månaden efter intervjun mördades Guette på order av Carlos Tijera som på ett par sidor av sin 29 sidor långa bekännelse just beskrev hur han beordrade mordet på vad han då trodde var en fackledare i tjänst hos gerillan.

I dag är de olika paramilitära grupperna splittrade och spridda över det 1,24 miljoner km² stora territoriet. Situationen är liknande den 1988 då det existerade 135 olika paramilitära grupper i landet som förenades i AUC i november 1994. De kom att bli en gigantisk allierad för både militären men framför allt för de ekonomiska nationella och internationella krafter som har lagt under sig Colombia.

Kriget kanske tar slut, men den sociala klasskonflikten är kvar. Och om inte de folkliga krafterna förenar sig och blir ett verkligt politiskt alternativ i denna klasskamp, kommer freden sannolikt att bli kortvarig. I dag är styrkeförhållandena inte gynnsamma. Men längtan efter freden är stor.

Dick Emanuelsson