Vägen till Gerillan [1-3]
Av Dick Emanuelsson
Som första
svenska journalist, besökte jag FARC:s huvudläger i de colombianska bergen. FARC
står för Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia, den äldsta och största
gerillaorganisationen i hela Latinamerika.
FARC kämpar
idag på 42 militära fronter i kriget mot oligarkin och armén. FARC:s
kommandostab är en välbevakad bas i Cordillera Oriental– bergen, bara 20
minuters helikopterfärd från huvudstaden Bogotá. Men flyger gör bara armén. Som
reporter tog jag mig till basen landvägen, tre dagars resa på hästrygg!
BEFRIAT
OMRÅDE, COLOMBIA / 1988-03-18 / Tre dagar tidigare hade jag fått beskedet: ”Klockan sju
ses vi på den där platsen... Du måste ha gummistövlar, ficklampa, fickkniv,
regnkappa, en flaska konjak, vantar, mössa och en poncho (tjock filt med ett
hål i mitten).”
Jag kom 15
minuter för tidigt till vår mötesplats. Ingen kontaktperson. Klockan blev sju,
fortfarande ingen. Jag började bli orolig. Kvart över sju kom min kontakt. Han
hade ett bokpaket under armen och var propert klädd.
– Har det inte kommit en grå stationsvagn, frågade han mig.
– Nej, sade jag oroligt.
Klockan
blev åtta, och nio. Jag kände mig smått förtvivlad och såg framför mig bilden
hur jag lämnade Colombia flygplan utan att kunna ha genomfört reportaget jag
under många år velat göra.
”Var fan
håller den dj– a chauffören hus”, tänkte jag och förbannade i mitt stilla sinne
alla latinamerikaner och deras mentalitet; ”det ordnar sig alltid”.
– Du sätter dig och väntar på mitt telefonsamtal
under dagen, sa kontakten. Det måste ha blivit ett missförstånd. Det här
brukar aldrig hända. Säkerhetsarrangemangen är förberedda under nästan en
månads tid. Något måste ha klickat.
Halv sju på
kvällen ringde telefonen.
– Klockan sex i morgon, samma plats, var det enda kamraten
sa.
I Bogotá,
som i New York, är gatorna uppdelade och numrerade i Calles, tvärgående gator
och Carreras, längsgående. Man utgår från Calle 1, i centrum av stade. Sedan
lägger man till nummer 2, 3, och så vidare. Man talar alltid om Gata 1, och då
utgår man alltid från att man räknar ”norrut”. Är det gata 1, söder om centrum
säger man alltid ”Calle 1a– Sur”.
Vår
chaufför hade helt riktigt kommit till platsen i tid men. . . i ”Sur”. Det vill
säga han hade åkt till den södra delen av centrum i Bogota och vi stod på gatan
med samma nummer men . . . i norra Bogota! Så kan det alltså gå om man inte
kontrollerar alla punkter i ett så riskfyllt arrangemang som att åka till
gerillaområde.
Vi var på
väg. Färden gick genom Bogotas södra förorter, fattiga arbetarområden men
oerhört stridbara.
Utanför
huvudstaden dök en halv bataljon regeringssoldater upp. Svart- och kamouflagemålade
i ansiktet. Svettiga efter att ha marscherat hela natten. Hela vägen och
området fram till FARC– land är militariserat. Befolkningen är gerillans
kontaktmän och inget undgår dem.
Armésoldater inspekterar. FOTO: DICK EMANULSSON/ARKIV. |
Till häst upp i bergen
Efter fyra
timmars bilfärd kom vi fram till vägens slut; ”Localidad 20 de Bogota, San Juan
de Sumapaz”. En del av huvudstaden Bogota som på svenska skulle kunna kallas en
stadsdelsnämnd ”Nr. 20”. Men här har kommunistpartiet 92-96 procent av rösterna
av i huvudsak bondebefolkningen, under poltiskt inflytande av FARC-gerillan.
Sumapaz är beläget bergsmassivet av den östra delen, ”la Oriental”, av Anderna,
hisnande vackert.
– Här lämnar jag dig, camarada, sa min chaufför.
En annan
person dök upp. Han ställde en fråga som i själva verket var en fråga för lösen
och jag svarade.
– Okey, ta med packningen så lastar vi ”La Mula”, mulåsnan
som under tre dagar skulle bli min följeslagare.
– Har du ridit förut, frågade mannen.
– Nja, sa jag tveksamt, inte särskilt mycket. Jag hade inte
lust att förstöra alltihop genom att berätta att jag vid sju års ålder på
Barnens dag naturligtvis hade suttit upp på en slak häst som någon hade lett
runt i två minuter.
Jag höll på
att genomföra ett praktfiasko genom att nästan ramla över andra sidan av hästen
när jag skulle ”kasta mig upp i sadeln”. Så gick det inte till när man som barn
tittade på Bröderna Cartwright på lördagskvällen. Mannen och min andre
följeslagare skrattade och förstod min lilla erfarenhet av ”La Bestia”, hästen.
– Vamos!, skrek ”Nelson”, kamraten som under tre dagar skulle
vara min guide upp till FARC:s centrala gerillastab. Hästarna satte fart och
jag försökte hålla mig fast i sadeln med bägge händerna.
– Efter en timme känner du dig som hemma i sadeln, sa ”Nelson”.
Redan efter tio minuter skulle jag få mitt elddop i sadeln. Jag trodde att min bana som ryttare skulle ta en snabb ände. Borta var tankarna på gerillalägret. Nu gällde det livet.
Min gamle vän och kollega från VOZ, Alvaro Angarita, alias ALVAN. FOTO: DICK EMANUELSSON |
Säker i sadeln
– Sätt dig i sadeln, camarada, sa en bonde bakom
min rygg. Han kom med fem mulåsnor fullastade med proviant och ett tiotal
säckar med majs och ris till FARC:s läger.
Hästen hade
stannat och vägrat gå nedför bergsbranten, efter att ha vänt på huvudet och
tittat på mig som vid tillfället kände mig minst sagt liten. Inte så konstigt,
eftersom branten lutade i 60 grader, neråt.
Mina ben
skakade, jag trodde inte det var sant när jag såg utöver branten. 500 meter
längre ned flöt en flod och dit ner skulle vi. Och sedan upp, lika brant, på
andra sidan floden. Stigen var 30 centimeter bred och stupade åt bägge håll
rakt ner i ravinen. ”Ramla ner här och du är förlorad”, tänkte jag.
– Vad
hände, camarada, frågade bonden.
– Hästen
vill inte gå, svarade jag och skyllde min nervositet på hästen.
– Inga
problem, bara du ”montas al caballo”! bara du sätter dig i sadeln igen, sa ha
med ett lätt leende, och jag tror han begrep vad det handlade om.
Jag satte
mig i sadeln som bonden sa, och han gav hästen ett snärtande rapp i baken med en
gren från en buske.
Och hästen,
som hade vägrat satte iväg i full fart nerför.
Och ner kom
vi, och jag med livet i behåll men med lös mage.
Jag befann
mig nu i gerillaland.
– Här vågar sig inte armén sig in, sa ”Nelson”.
Här är bönderna organiserade och beväpnade i ”autodefensas”, självförsvarsgrupper.
Landskapet var oerhört vackert, det
vackraste jag sett i Latinamerika. Färden gick uppför och nerför La Cordillera
Oriental, det östra bergsmassivet i Colombia. Efter tre timmars ridning rastade
vi vid en bondgård och folk kom ut och gav oss läsk och panela, en hård sötsak
av sockerrör som blandas och värms i vatten. Effekten är densamma som med
druvsocker, oundgänglig under en strapats som vår.
Klockan blev sex och mörkret började
falla. Men vi hade fortfarande tre timmars färd kvar. ”Nelson”, som är hans
gerillanamn, red inte. Han sprang (!) bakom och drev på mulan och höll uppsikt
på mig. Vilken fysik! Hur kan man springa uppför en brant som är nästan 1 000
meter lång och med en stigning på 60 grader?
Ibland tog
han en genväg och satt skrattande och väntade på mig vid krönet.
– Vi har tur
i kväll, sa han. Det är fullmåne och då ser vi vägen bättre. Men det blir kallt
på ”El Parramo”, högplatån på nästan 4000 meters höjd.
Han hade
rätt. Klockan halv åtta, när hästen skrittade över en liten bäck hörde jag ett
krasande. Det hade bildats en tunn isskorpa. Vi befann oss nu uppe på ”El Altiplano”,
högplatån med en nivå av 3 800 meters höjd över havet. Jag hade inga vantar,
ingen mössa, bara vanan vid 17 års arbete året runt på varvet och under bar
himmel i Sverige.
När vi kom
fram till den första anhalten var det becksvart.
Två kaffesäckar som
säng
– Camarada, du är väl hungrig? sa en
civilklädd kille vid ankomsten. Kom in i köket så skär vi upp en sardinburk
och äter kex.
En kvinna gav mig en ”tinto”, svart colombianskt kaffe som jag
svepte i två drag, trots att det var hett. Mannen drog upp sin machete och det
30 centimeter långa vapnets spets trängde ner i burken och skar upp plåten.
Efter måltiden var det dags att sova. ”Sängen” bestod av två
tomma kaffesäckar, en filt som underlag och min tjocka poncho som filt. Men jag
somnade in snabbt.
Efter en timme vaknade jag huttrande av kyla. Jag förbannade
mig återigen för att jag inte hade inhandlat en sovsäck. Kylan från hålet i
ponchon var iskall. Men tröttheten tog ut sin rätt och jag somnade.
– Camarada, vakna, klockan är fyra.
En underskön kvinnlig gerillasoldat stod lutad över mig. Jag
trodde jag drömde en surrealistisk dröm, som beskriven ur en av Gabriel Garcia
Marquez romaner.
– Det är frukost i köket.
Det var kallare än på kvällen innan. Jag skakade.
Efter att jag dragit ponchon över huvudet gick jag ut i köket.
Tillagandet av kvällsmaten. . . FOTO: DICK EMANUELSSON. |
En
ny följeslagare
– Buenos dias, camarada, sa en kille. Här
får du, sa han och räckte med en emaljerad skål med en rykande vätska.
– Det är potatis, ris och bönor, sa han.
Jag började
äta den konstiga konsistensen samtidigt som betraktade min nya följeslagare.
– Om en timme reser vi. Vi har tolv timmars färd
framför oss, den hårdaste etappen under vår färd uppåt, sa han.
Pimpin, El Chino iordningställer min "bestia", hästen. FOTO: DICK EMANUELSSON |
”Tolv
timmar”, tänkte jag. ”Arma bak”. De sju timmarna dagen innan hade satt sina
spår i min bakdel. Jag kände mig mörbultad. De sista timmarnas ridning hade jag
försökt parera så gott det gick. Och nu skulle det bli 12 timmar!
Vi lämnade
det första FARC– lägret klockan halv sex på morgonen. Det var fortfarande
mörkt, men i horisonten ljusnade det.
Färden
fortsatte uppåt. På ”El Parramo”, högplatån blåste det fruktansvärt och duggade
småspik. Det gjorde vädret ännu kallare.
Efter sex
timmar tog vi rast. Rastplatsen var FARC:s första beväpnade läger. Manliga och
kvinnliga gerillasoldater kom ut och skakade hand.
”Pimpin”
plockade fram panela, sodakex och kalla prinskorvar. Hästarna var trötta och
svettiga. De tog fruktansvärt mycket stryk av de branta sluttningarna, uppför
och nerför.
Färden
fortsatte utan några större händelser. Stigarna förvandlades till små vägar.
– Det är kamraterna ur vår ingenjörspluton som
bygger infrastrukturen, berättade ”Pimpin” som varit i gerillan i nästan fyra
år. ”Pimpin” var 17 år gammal.
– De bygger broar, vägar och till och med skolor. Regeringen
gör inget och ger heller inga ekonomiska anslag till de civila projekten. Någon
gång har det hänt att de har skickat någon lärare. Men de har snabbt gått över
till gerillan efter en tid.
Klockan var
sex på kvällen när vi kom fram till just en skola. Hästarna var vita av svett
och fradga. Under sadeln på min häst fanns ett 15 centimeters långt sår som
flugorna flockades kring.
Den natten
sov jag som en stock i ”El Pulguero”, Lopp-Centret, där det inte finns en chans
att slippa undan de små krypen med starka käftar. Men jag var redan rejält
loppbiten efter att ha rest med Bogotas gamla skrotbussar där lopporna kryper
uppför byxbenet och suger sig fast i jakten efter mitt blod. Åttio bett räknade
jag till bara på högerbenet. Men jag hade gudarna på min sida den natten. Jag förblev
intakt av fler bett.
Andernas iskalla vatten
– I dag har vi en lätt etapp, sa ”Pimpin”. Vi passar på att
bada när vi passerar floden Sinai.
Vägarna och
stigarna var hårda. De fem månaderna av sommar och torka gjorde att dammet
virvlade under hästarnas och mulans hovar. Men det var inte lika farligt som
när det regnar och stigarna förvandlas till lervälling. Torkan hade gjort att
stora arealer av skogen brunnit ned. På kvällarna syntes hela bergsmassiv i
lågor. Det luktade fränt. Den sista etappen mot FARC:s huvudstab var den
farligaste. Stenarna låg lösa och hästarna snubblade lätt. Men det gick neråt,
mot den efterlängtade floden och dess vatten.
– Du är ingen badkruka, va? skrattade ”Pimpin”. Vi hoppade i
vattnet på nära 4 000 meters höjd. Det var kallt men härligt! Efter tre dagars
ridning och med små möjligheter att tvätta sig ordentligt, var det värt att kasta
sig i det kalla vattnet.
Solen stod
nu i zenit. Efter krönet dök det första stridsvärnet upp. En gerillasoldat med
ett amerikanskt M60–kulsprutegevär syntes på flera hundra meters håll. Han
betraktade oss tyst. Männen och kvinnorna i huvudstaben var larmade om vår
ankomst, de väntade på oss.
Ytterligare
ett buskage och kvinnligt fnitter avslöjade ytterligare ett stridsvärn, men
knappast oroade över vår förväntade ankomst.
Efter
ytterligare två timmars ritt var vi framme. Detta var gerillafronten FARC:s
centrala läger, huvudstaben för Casa Verde, det Gröna Huset.
Ingen
svensk journalist hade varit där före mig.
Vid ingången till FARC-gerillans centrala bas i Anderna. FOTO: ALVAN. |
Förbereder sovplatsen för natten. FOTO: ALVAN. |
Väl beskyddade och med kläderna på tork. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Utsikt från sovplatsen i gryningen. FOTO: DICK EMANUELSSON. |