COLOMBIA RESISTE: FARC-gerillans babyboom och hotet om en ny väpnad konflikt

Margarita 2012 y 2017. La alta guerrillera que peleó más de diez años en las filas de las FARC-EP ahora será madre de un niño y crecer con su compañero, Germán, en una nueva vida. ¿Será en paz? FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

FARC-gerillans babyboom och hotet om en ny väpnad konflikt

Av Dick & Miriam Emanuelsson

En bokstavlig babyboom bröt ut till och med INNAN fredsavtalet mellan den colombianska FARC-gerillan och regeringen Juan Manuel Santos hade undertecknats. Det kunde Proletären konstatera under vår reportageresa i Colombia förra året. Men är det förnuftigt att sätta barn till världen när de paramilitära dödsskvadronerna under 2017 mördade demobiliserade gerillasoldater varannan vecka?

NORRA COLOMBIA / LÄNET GUAJIRA / Vi har kommit till vad som grovt översatt kan kallas för ett läger för koncentration av gerillans medlemmar. Lägret är döpt efter en stupad hjälte inom gerillan, Amaury Rodríguez, och är beläget i byn Pondores i länet Guajira, längst uppe i norra Colombia med gräns till Venezuela. Större delen av de 255 gerillasoldaterna var aktiva i den 59:e FARC-fronten som opererade i detta län. Men även kvinnor och män från andra delar av FARC:s Karibienblock har flyttat in i de prefabricerade husen.

Bland dem Margarita, den snygga ovanligt långa 22-åriga gerillasoldaten vi stötte på i juli 2012, mitt under brinnande konflikt. Då småsprang hon och hennes kamrater på djungelstigarna eller gick över floden fullt beväpnade och poserade för våra kameror som söp in varje detalj i de exklusiva motiven. Fukten, värmen och papegojorna eller gräshopporna som skrek så mycket de bara kunde, gjorde inramningen bara bättre.

Men nu, fem år senare, är hon civil, klädd i en turkos t-shirt och dessutom höggravid i 6:e månaden. Mötet vid de nybyggda modulerna blir hjärtligt. De prefabricerade husen avskys av gerillasoldaterna och hälften av dem har vägrat att flytta in under tak och sover i det provisoriska gerillaläger de byggt upp bredvid ´campen´.

Gerillans ”baby-boom”

Margarita y la guerrillera Damaris, el 2012. Foto: Miriam E.

– Jaså du, säger Miriam, du är en del av den “babyboom” som exploderat inom gerillan?

Och jag tillägger lite provokativt:

– Och vad säger det interna reglementet om det, Margarita?

Hon bara skrattar.

– Nu är det tillåtet, högsta befälet drog tillbaka förbudet från kriget.

Det som var omöjligt, det vill säga sätta barn till världen mitt under brinnande krig, är alltså nu tillåtet. Och vid de 29 olika platser där gerillan har koncentrerats och som vi besöker är det mer än en kvinna som går med en putande mage eller en batting på armen.

Mormor eller farmor

Många borgerliga skribenter, NGO-rörelser eller högerpolitiker ondgjorde sig under kriget över att gerillakvinnor ”tvingades göra abort”. Eller att när barnet föddes blev överlämnat till mormor eller farmor. När bomberna eller kulorna avlossas i tusentals är det omöjligt att strida med en telning på ryggen, bara revolutionsromantiker hävdar motsatsen. Regelbundna politiska kampanjer bedrevs i en sann krigspsykologisk anda.

Men samma personer eller organisationer pratade mycket mindre om att majoriteten av Colombias barn eller ungdomar inte upplever en barndom eller tonårsepok värd namnet med avsaknad av alla elementära mänskliga rättigheter.

Efter ett reportage i regionen Sur de Bolivar i centrala Colombia för 15 år sedan, eskorterades jag av tre unga gerillasoldater. Jag skulle att ta bussen till huvudstaden Bogota. En fjärde kvinnlig gerillasoldat skulle till en av FARC:s hemliga kliniker i den närmaste staden för att genomgå en abort. Där satt jag bekvämt i hästsadeln medan hon och de tre andra av mina livvakter gick eller småsprang i de branta bergen.

– Jag är i andra månaden så jag har inte gått upp särskilt i vikt, oroa dig inte, sa tjejen medan jag log förläget.

Gerillasoldaten Sandra från Arhuacofolket i Sierra Nevada med sin 22 dagar gamla son i famnen. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Beredd att ta geväret igen

Den militaristiska colombianska högern, med den förre presidenten Alvaro Uribe i spetsen, har svurit att ”förvandla fredsavtalet till pappersmakulatur” om den kommer till makten vid presidentvalet i maj i år. Men det skrämmer inte Sandra, som när vi träffar henne i en av husmodulerna ammar sin 22 dagar gamla dotter.

Är du inte rädd att bli mor samtidigt som kanske Uribe inleder en häxjakt på alla demobiliserade gerillasoldater? frågar jag.

– Då får vi ta tag i den igen, säger den lilla tunna arhuacoindianskan och nickar mot långsidan av sin säng. Där har hon sin AKA-47:a monterad på det klassiska ”V-et”, klar att använda på några sekunder. Men någon månad senare lämnar hon och resten av hennes kamrater in sitt gevär och FARC-gerillans avväpning har kompletterats.

Arhuacoindianerna är koncentrerade i Sierra Nevada, den vackra bergskedjan som börjar vid Karibien och går brant upp till nästan sex tusen meter. Där opererade FARC:s 19:e front. Sandras man är också indian, men från wayuufolket, som är koncentrerat i länet Guajira.

”Varje vecka mördas demobiliserade gerillasoldater”

Att det finns ett mänskligt “sug” att bilda familj och leva som vanligt folk är inget att förvånas över hos dessa närmare åtta tusen före detta gerillasoldater. För det var för fred och social rättvisa som gerillan bildades för 54 år sedan.

Men de möttes då, som nu, av en militaristisk oligarki som besvarade varje krav på en jordreform med död och förintelse. I länet Cundinamarca, som omger huvudstaden Bogota möttes böndernas krav på jordreform av halshuggningar. Bondeledarens huvud placerades på gärdsgårdstolparna som avskräckande exempel på vad som kunde hända om andra tog upp kampen för en jordreform.

Därför bildades FARC, som ett väpnat självförsvar för själva livet. Och just i detta län genomförde gerillan senare sin egen jordreform och fördelade land- och boskapsägarnas jord till bönderna som samtidigt blev FARC:s sociala och politiska bas.

– Men situationen är kritisk, nästan varje vecka mördas demobiliserade gerillasoldater, säger Margarita bekymrat, samtidigt som hon smeksamt kammar Sandras hår, där de sitter i en vanlig säng och inte den säng av bamburör eller tunna trädstammar som år 2012.

De två gevären som Sandra och hennes livskamrat har använt i ett decennium hängde fortfarande färdiga att använda i händelse av någon attack. I dag har FARC-gerillan överlämnat alla sina vapen och är ett legalt civilt parti. Men den statliga terrorismen skördar varje dag sina offer. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Bygga partiet

– Vår kamp handlade i ett halvt sekel om en fred med social rättvisa för hela det colombianska folket. Det är uppenbart att den kampen kommer vi att få fortsätta under lång tid, tillägger Margarita som berättar att hennes kommande son inte var planerad. Men. . . nu gäller det att slåss ännu mer för att konsolidera freden.

Vad händer om freden stabiliseras? Åker var och en av er hem till respektive familjer eller fortsätter ni här tillsammans med kamraterna?

– För mig är FARC min familj, säger Margarita och Sandra nickar instämmande. Vi diskuterar just nu partiets framtid, både inre som externa liv, program och stadgar. Vi är revolutionärer och är beredda att fortsätta vår kamp, även om formerna för denna har förändrats. Vi vill inte ha mer blodspillan. Vår politiska kamp måste ha som mål att våra barn ska växa upp under andra förhållanden än de vi har levt under.

Videointervjuer med Margarita och Sandra:

Guerrillera y madre: “Ojala que mi hijo más adelante tenga futuro”

https://youtu.be/Xr64PGkLg7w?list=PL0D22CAE9E1DF17AA