Uppställning i FARC:s centrala läger under Gerillasamordningen Simon Bolivars 2:a konferens, mars-april 1988.
FOTO: DICK EANUELSSON.
Vägen till Gerillan [2-2]
Så lever och kämpar gerillan:
”Vi är soldater i en revolutionär armé, såväl män som
kvinnor”
Av Dick Emanuelsson
FARC-LAND,
COLOMBIA / 1988-03-21 / Mulåsnan sparkade gerillasoldaten ”Ramiro” rakt i
skrevet. Han vek sig och föll ihop. Och förlorade medvetandet.
Det hände
för två veckor sedan. Ramiro, som sparkades av en mulåsna befinner sig nu i
FARC:s högkvarter, El Estado Mayor Central, det högsta gerillabefälet, där han
får behandling av lägrets läkare och sjuksystrar.
– Den förbannade mulan sparkade mig rakt på testiklarna. De
blev som fotbollar. Mina skador var så allvarliga att läkaren vid den militära
fronten som jag var stationerad på inte kunde behandla mig. Därför tvingades
kamraterna bära mig hit på bår under tre dagars färd, berättar han.
För Ramiros kamrater innebar det en svår strapats. De
färdades på natten med full krigsutrustning eftersom det var ett område där
FARC inte hade den totala kontrollen. De bar honom över bergstoppar på 3 500
meters höjd. Ner i ”quebradas”, flodraviner, över floder på egentillverkade
flottar. ,
Men nu låg
Ramiro, som är hans krigsnamn, i en hängmatta, till synes välmående, men enligt
egen utsago, med svåra värkar.
Så mals majset som blir "arepa", den colombianska tortillan. I ugnen bakom "bagarna" tillagas tortillan. FOTO: DICK EMANUELSSON.
Han
förspiller ingen tid. I hans händer vilar en tjock volym från Progress förlag i
Moskva. Titeln är ”Den internationella arbetarrörelsens historia”.
Och det
illustrerar på ett bra sätt livet i FARC:s etablerade läger.
Vad kommer
att hända med Ramiro när han är kurerad? Han är bestämd i sin uppfattning:
– Jag kommer att bege mig till den militära fronten
omedelbart. Varje gerillasoldat behövs i kampen mot fascisterna och oligarkin.
Det är
många småborgare som romantiserat gerillalivet. Men desto färre som förverkligat
det. Och det existerar sannerligen ingen romantik i att vara gerillasoldat.
Klockan
4.50 är det uppställning, eller ”formación”, som det kallas. Där fördelar
respektive plutons kommendant de arbetsuppgifter som skall utföras under dagen.
Ett
intensivt arbete inleds i lägret. Logementen städas, svabbas med såpa och
vatten. Virket i alla anläggningar luktar välgörande rent. Toaletterna och
duschutrymmen likaså. Rabatterna och rensas från ogräs. Hönorna, korna och ankorna
utfodras. Frukosten förbereds och lagas.
– Innan frukosten duschar alla, berättar Olga, kvinnlig
gerillasoldat med fyra år i gerillan. Det är obligatoriskt. Vårt liv i lägret
kännetecknas av strikt disciplin och regler, enligt det interna reglementet.
Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia-Ejército del Pueblo. Colombias Väpnade Revolutionära Styrkor-Folkets Armé. |
Stort
inslag av kvinnor
Inslaget av
kvinnor är stort. De märks genast. För en utomstående, särskilt en man som
själv gjort militärtjänst, inställer sig omedelbart frågan om hur det rent
kroppsliga förhållandet är mellan kvinnor och män.
– Vi befinner oss inte här för nöjes skull. Vi är soldater i
en revolutionär armé, såväl män som kvinnor. Männen är våra bröder, våra
stridskamrater, understryker Olga.
Men visst
existerar det kärlek. . . Många i gerillan har förhållanden, de sällskapar. De
är medvetna om att de när som helst kan separeras när en skickas ut till
stridsfronten. Det centrala lägrets funktion begränsar sig bara till
utbildning, sjukvård och andra kortare uppgifter. Under sådana förhållanden
inser också soldaterna att de kan tvingas att vara separerade under lång tid.
De befinner sig ju i krig.
Olga är en
av de gerillakvinnor som haft ett förhållande med en stridskamrat.
– Vi var tillsammans i två år. Jag hade blivit
gravid när han begav sig till fronten. Strax innan jag förlöste vår flicka blev
hans pluton överfallen i ett armébakhåll. Han dödades och fick aldrig träffa
sin dotter. Men i henne ser jag ändå en sinnebild och fortsättning av min
kamrat.
Olga ser
sammanbiten ut när hon berättar sin tragiska historia. Men några tårar fäller
hon inte. Hon är väl medveten om konsekvenserna av att ansluta sig till
gerillan. Och med den starka inre övertygelsen som utmärker FARC:s medlemmar,
har hon övervunnit sorgen över sin fallne strids- och livskamrat. Hon vet att
det är ett öde som kan drabba dem alla, inklusive henne själv.
– En vän i Bogotá tar hand om min flicka, hon har det bra.
Naturligtvis är det jobbigt ibland när jag tänker på henne. Men här i lägret är
det omöjligt att ha henne. Flygvapnet kan bomba oss när som helst och jag kan
inte leva i staden eftersom arméns underrättelsetjänst känner mig. Därför är
min dotter säkrare i staden än i lägret. '
Och apropå lägret.
Egentligen är det inget läger. Det är en större by med alla dess olika former
av samhällelig service. Lägret har funnits i många år. Redan under den stora ”La
Violencia”, våldsvågen som svepte över Colombia 1948–1953, hade liberalerna
upprättat sin huvudstab i bergen. Platsen ligger 20 minuter i helikopter från
Bogotá. När fredskommissionen besökte lägret 1984, landade man här.
– De gjorde stora ögon, berättar den legendariske
gerillaledaren Manuel Marulanda, alias ”Tirofijo”, (”Den pricksäkre”).
Reportern med den kvinnliga gerillasoldaten Olga. FOTO: ALVAN.
”Vågar
inte bomba”
Hur är det
möjligt att lägret inte har bombats, frågat sig alltid en utomstående. Gerillasoldaterna
och deras kommendanter brukar alltid le åt frågan.
– Det beror helt enkelt på att de inte vågar, brukar svaret
bli.
Och det
bekräftar till och med överbefälhavaren för den 70 000 man starka armén i
Colombia. Det skulle kosta för mycket. Landvägen är det omöjligt. Soldaterna
skulle bli ett lätt byte för gerillan. Luftvägen har det också sina risker
eftersom hela bergskammen som omger lägret på tre sidor är täckt av gerillans
maskingevärsbatterier.
Men
bevakningen behövs bara på tidiga dagen, under senare delen av eftermiddagen
sänker sig molnen som en skyddande slöja över bergen och lägret.
Landvägen
tar det tre dagar att ta sig till lägret, oavsett från vilket man kommer.
Under vägen dit ser man bara affischer eller målade slagord för Union Patriotica,
(UP), den politiska och legala vänsterallians som skapades efter att Farc och
den konservativa regeringen Belisario Betancour hade ingått ett ”Avtal om
Eldupphör” i maj 1984.
UP fick vid
valet 1986 parlamentarisk representation. Men det ”Smutsiga Kriget”, eller i
klartext den fysiska likvideringen av den colombianska vänstern i form av UP
inleddes redan efter att presidentvalet 1986. UP:s kandidat, Jaime Pardo
Leal skakade om tvåpartisystemets liberaler och konservativa och mördades
den 11 oktober 1986.
I lägret
lever människorna tryggt jämfört med revolutionärerna som kämpar underjordiskt
i städerna. Varje dag får gerillasoldaterna ta del av nyheter som meddelar att
medlemmar i UP, arbetare eller bönder fallit offer för dödsskvadronerna i massakrerna.
Men de ger
igen för sina stupade kamrater i striden. FARC, som är den största och äldsta
gerillaorganisationen i Latinamerika, har utvecklats på ett imponerande sätt.
I dess led återfinns tusentals gerillasoldater. Från att ha varit en grupp på 48 bönder som stod emot 16 000 modernt utrustade armésoldater 1964 vid slaget om Marquetalia, opererar nu FARC, enligt arméledningen, på över 42 militära fronter över hela landet. Inofficiellt sägs det att FARC har upprättat närmare 60 militära fronter.
I det
centrala lägret finns läkare, fyra sjuksystrar, till och med en tandläkare och dennes
assistent. Hit kommer också colombianer från städerna för att genomgå
utbildning på gerillaskolan.
Under mitt två veckor långa besök hos FARC, genomfördes också det andra mötet för ”Gerillasamordningen Simon Bolivar”. Under tre dagar sammanträdde de sex existerande gerillaorganisationerna för att dra upp de politiska och militära riktlinjerna för den fortsatta gemensamma kampen.
För den colombianska
oligarkin och dess armé, är enandet av gerillan ett svårt bakslag. De har under
alla år kunnat rida på splittringen inom gerillan. Men nu har denna, genom
samtal, undanröjts.
Gerillan
strävar till att ena sig i en enda stor folklig och revolutionär armé. De inser
att enheten är en förutsättning för att kunna krossa oligarkin i Colombia.
För Olga,
Coneyda och min lille 13–årige kompis ”John–Jairo”, som varit fyra år i
gerillan, står saken klar; de är beredda att ge sina liv för ett fritt och demokratiskt
Colombia.
För den
colombianska arméledningen utgör dessa ett dödligt hot. Men för folket ett
löfte.
Reportaget publicerat i den autentiska dagstidningen Norrskensflamman, sidorna 9-10 lördagen den 16 april
1988.