Colombia: Vägen till Gerillan [1-3]

Svenske reportern DICK EMANUELSSON i Andernas östra bergmassiv, tre dagsmarscher på häst till FARC-gerillans centrala bas tillsammans med ALVARO ANGARITA, reporter på kommunistpartiets veckotidning VOZ.

Vägen till Gerillan [1-3]

Av Dick Emanuelsson

Som första svenska journalist, besökte jag FARC:s huvudläger i de colombianska bergen. FARC står för Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia, den älds­ta och största gerillaorganisationen i hela Latinamerika.

FARC kämpar idag på 42 militära fronter i kriget mot oligarkin och armén. FARC:s kommandostab är en välbevakad bas i Cordillera Oriental– bergen, bara 20 minuters helikopter­färd från huvudstaden Bogotá. Men flyger gör bara armén. Som reporter tog jag mig till basen landvägen, tre dagars resa på hästrygg!

 

BEFRIAT OMRÅDE, COLOMBIA / 1988-03-18 / Tre dagar tidi­gare hade jag fått beskedet: ”Klockan sju ses vi på den där platsen... Du måste ha gummistövlar, ficklampa, fickkniv, regnkappa, en flaska konjak, vantar, mössa och en poncho (tjock filt med ett hål i mitten).”

Jag kom 15 minuter för tidigt till vår mötesplats. Ing­en kontaktperson. Klockan blev sju, fortfarande ingen. Jag började bli orolig. Kvart över sju kom min kontakt. Han hade ett bokpaket under armen och var propert klädd.

– Har det inte kommit en grå stationsvagn, frågade han mig.

– Nej, sade jag oroligt.

Klockan blev åtta, och nio. Jag kände mig smått för­tvivlad och såg framför mig bilden hur jag lämnade Colombia flygplan utan att kunna ha genomfört reporta­get jag under många år velat göra.

”Var fan håller den dj– a chauffören hus”, tänkte jag och förbannade i mitt stilla sinne alla latinamerikaner och deras mentalitet; ”det ordnar sig alltid”.

–  Du sätter dig och väntar på mitt telefonsamtal un­der dagen, sa kontakten. Det måste ha blivit ett miss­förstånd. Det här brukar aldrig hända. Säkerhetsar­rangemangen är förberedda under nästan en månads tid. Något måste ha klickat.

Halv sju på kvällen ringde telefonen.

– Klockan sex i morgon, samma plats, var det enda kamraten sa.

I Bogotá, som i New York, är gatorna uppdelade och numrerade i Calles, tvärgående gator och Carreras, längsgående. Man utgår från Calle 1, i centrum av stade. Sedan lägger man till nummer 2, 3, och så vidare. Man talar alltid om Gata 1, och då utgår man alltid från att man räknar ”norrut”. Är det gata 1, söder om centrum säger man alltid ”Calle 1^a– Sur”.

Vår chaufför hade helt riktigt kommit till platsen i tid men. . . i ”Sur”. Det vill säga han hade åkt till den södra delen av centrum i Bogota och vi stod på gatan med samma nummer men . . . i norra Bogota! Så kan det alltså gå om man inte kontrolle­rar alla punkter i ett så riskfyllt arrangemang som att åka till gerillaområde.

Vi var på väg. Färden gick genom Bogotas södra föror­ter, fattiga arbetarområden men oerhört stridbara.

Utanför huvudstaden dök en halv bataljon regerings­soldater upp. Svart- och kamouflagemålade i ansiktet. Svettiga efter att ha marscherat hela natten. Hela vägen och området fram till FARC– land är militariserat. Befolkningen är geril­lans kontaktmän och inget undgår dem.

Armésoldater inspekterar. FOTO: DICK EMANULSSON/ARKIV.

Till häst upp i bergen

Efter fyra timmars bilfärd kom vi fram till vägens slut; ”Localidad 20 de Bogota, San Juan de Sumapaz”. En del av huvudstaden Bogota som på svenska skulle kunna kallas en stadsdelsnämnd ”Nr. 20”. Men här har kommunistpartiet 92-96 procent av rösterna av i huvudsak bondebefolkningen, under poltiskt inflytande av FARC-gerillan. Sumapaz är beläget bergsmassivet av den östra delen, ”la Oriental”, av Anderna, hisnande vackert.

– Här lämnar jag dig, camarada, sa min chaufför.

En annan person dök upp. Han ställde en fråga som i själva verket var en fråga för lösen och jag svarade.

– Okey, ta med packningen så lastar vi ”La Mula”, mulåsnan som under tre dagar skulle bli min följeslagare.

– Har du ridit förut, frågade mannen.

– Nja, sa jag tveksamt, inte särskilt mycket. Jag hade inte lust att förstöra alltihop genom att berätta att jag vid sju års ålder på Barnens dag naturligtvis hade suttit upp på en slak häst som någon hade lett runt i två minuter.

Jag höll på att genomföra ett praktfiasko genom att nästan ramla över andra sidan av hästen när jag skulle ”kasta mig upp i sadeln”. Så gick det inte till när man som barn tittade på Bröderna Cartwright på lördagskvällen. Mannen och min andre följeslagare skrattade och förstod min lilla erfarenhet av ”La Bestia”, hästen.

– Vamos!, skrek ”Nelson”, kamraten som under tre dagar skulle vara min guide upp till FARC:s centrala gerillastab. Hästarna satte fart och jag försökte hålla mig fast i sa­deln med bägge händerna.

– Efter en timme känner du dig som hemma i sa­deln, sa ”Nelson”.

Redan efter tio minuter skulle jag få mitt elddop i sa­deln. Jag trodde att min bana som ryttare skulle ta en snabb ände. Borta var tankarna på gerillalägret. Nu gällde det livet.

Min gamle vän och kollega från VOZ, Alvaro Angarita, alias ALVAN.
FOTO: DICK EMANUELSSON

Säker i sadeln

–  Sätt dig i sadeln, camarada, sa en bonde bakom min rygg. Han kom med fem mulåsnor fullastade med proviant och ett tiotal säckar med majs och ris till FARC:s läger.

Hästen hade stannat och vägrat gå nedför bergsbran­ten, efter att ha vänt på huvudet och tittat på mig som vid tillfället kände mig minst sagt liten. Inte så konstigt, eftersom branten lutade i 60 grader, neråt.

Mina ben skakade, jag trodde inte det var sant när jag såg utöver branten. 500 meter längre ned flöt en flod och dit ner skulle vi. Och sedan upp, lika brant, på andra sidan floden. Stigen var 30 centimeter bred och stupade åt bägge håll rakt ner i ravinen. ”Ramla ner här och du är förlorad”, tänkte jag.

– Vad hände, camarada, frågade bonden.

– Hästen vill inte gå, svarade jag och skyllde min nervositet på hästen.

– Inga problem, bara du ”montas al caballo”! bara du sätter dig i sadeln igen, sa ha med ett lätt leende, och jag tror han begrep vad det handlade om.

Jag satte mig i sadeln som bonden sa, och han gav hästen ett snärtande rapp i baken med en gren från en buske.

Och hästen, som hade vägrat satte iväg i full fart nerför.

Och ner kom vi, och jag med livet i behåll men med lös mage.

Jag befann mig nu i gerillaland.

–  Här vågar sig inte armén sig in, sa ”Nelson”. Här är bönderna organiserade och beväpnade  i ”autodefensas”, självförsvarsgrupper.

Tre timmars färd 

Landskapet var oerhört vackert, det vackraste jag sett i Latinamerika. Färden gick uppför och nerför La Cordillera Oriental, det östra bergsmassivet i Colombia. Efter tre timmars ridning rastade vi vid en bondgård och folk kom ut och gav oss läsk och panela, en hård sötsak av sockerrör som blandas och värms i vatten. Effekten är densamma som med druvsocker, oundgänglig under en strapats som vår.

Klockan blev sex och mörkret började falla. Men vi hade fortfarande tre timmars färd kvar. ”Nelson”, som är hans gerillanamn, red inte. Han sprang (!) bakom och drev på mulan och höll uppsikt på mig. Vilken fy­sik! Hur kan man springa uppför en brant som är nästan 1 000 meter lång och med en stigning på 60 grader?

Ibland tog han en genväg och satt skrattande och vänta­de på mig vid krönet.

– Vi har tur i kväll, sa han. Det är fullmåne och då ser vi vägen bättre. Men det blir kallt på ”El Parramo”, högplatån på nästan 4000 meters höjd.

Han hade rätt. Klockan halv åtta, när hästen skrittade över en liten bäck hörde jag ett krasande. Det hade bil­dats en tunn isskorpa. Vi befann oss nu uppe på ”El Altiplano”, högplatån med en nivå av 3 800 meters höjd över havet. Jag hade inga vantar, ingen mössa, bara vanan vid 17 års arbete året runt på varvet och under bar himmel i Sverige.

När vi kom fram till den första anhalten var det beck­svart.

Två kaffesäckar som säng

– Camarada, du är väl hungrig? sa en civilklädd kille vid ankomsten. Kom in i köket så skär vi upp en sardin­burk och äter kex.

En kvinna gav mig en ”tinto”, svart colombianskt kaffe som jag svepte i två drag, trots att det var hett. Mannen drog upp sin machete och det 30 centimeter långa vapnets spets trängde ner i burken och skar upp plåten.

Efter måltiden var det dags att sova. ”Sängen” bestod av två tomma kaffesäckar, en filt som underlag och min tjocka poncho som filt. Men jag somnade in snabbt.

Efter en timme vaknade jag huttrande av kyla. Jag förbannade mig återigen för att jag inte hade inhandlat en sovsäck. Kylan från hålet i ponchon var iskall. Men tröttheten tog ut sin rätt och jag somnade.

– Camarada, vakna, klockan är fyra.

En underskön kvinnlig gerillasoldat stod lutad över mig. Jag trodde jag drömde en surrealistisk dröm, som beskriven ur en av Gabriel Garcia Marquez romaner.

– Det är frukost i köket.

Det var kallare än på kvällen innan. Jag skakade.

Efter att jag dragit ponchon över huvudet gick jag ut i köket.

Tillagandet av kvällsmaten. . . FOTO: DICK EMANUELSSON.

En ny följeslagare     

– Buenos dias, camarada, sa en kille. Här får du, sa han och räckte med en emaljerad skål med en rykande vätska.

– Det är potatis, ris och bönor, sa han.

Jag började äta den konstiga konsistensen samtidigt som betraktade min nya följeslagare.

Han kallades av sina gerillakamrater för ”Pimpin”. Han var starkt snedögd, en riktig ”Chino”. Trots den bittra kylan stod han i kortärmad grön gerillaskjorta. Han hade sprungit halva natten från högkvarteret för att fort­sätta färden med mig. Han småskrattade och log hela tiden, obemärkt av kylan. På hans högra sida hängde en Smith & Wesson, en 38 mm:s pistol, på vänstra sidan en machete.

–  Om en timme reser vi. Vi har tolv timmars färd framför oss, den hårdaste etappen under vår färd uppåt, sa han.

Pimpin, El Chino iordningställer min
"bestia", hästen.
FOTO: DICK EMANUELSSON

”Tolv timmar”, tänkte jag. ”Arma bak”. De sju tim­marna dagen innan hade satt sina spår i min bakdel. Jag kände mig mörbultad. De sista timmarnas ridning hade jag försökt parera så gott det gick. Och nu skulle det bli 12 timmar!

Vi lämnade det första FARC– lägret klockan halv sex på morgonen. Det var fortfarande mörkt, men i horisonten ljusnade det.

Färden fortsatte uppåt. På ”El Parramo”, högplatån blåste det fruktansvärt och duggade småspik. Det gjorde vädret ännu kallare.

Efter sex timmar tog vi rast. Rastplatsen var FARC:s första beväpnade läger. Manliga och kvinnliga gerillasol­dater kom ut och skakade hand.

”Pimpin” plockade fram panela, sodakex och kalla prinskorvar. Hästarna var trötta och svettiga. De tog fruktansvärt mycket stryk av de branta sluttningarna, uppför och nerför.

Färden fortsatte utan några större händelser. Stigarna förvandlades till små vägar.

–  Det är kamraterna ur vår ingenjörspluton som byg­ger infrastrukturen, berättade ”Pimpin” som varit i gerillan i nästan fyra år. ”Pimpin” var 17 år gammal.

– De bygger broar, vägar och till och med skolor. Regeringen gör inget och ger heller inga ekonomiska anslag till de civila projekten. Någon gång har det hänt att de har skickat någon lärare. Men de har snabbt gått över till gerillan efter en tid.

Klockan var sex på kvällen när vi kom fram till just en skola. Hästarna var vita av svett och fradga. Under sadeln på min häst fanns ett 15 centimeters långt sår som flugorna flockades kring.

Den natten sov jag som en stock i ”El Pulguero”, Lopp-Centret, där det inte finns en chans att slippa undan de små krypen med starka käftar. Men jag var redan rejält loppbiten efter att ha rest med Bogotas gamla skrotbussar där lopporna kryper uppför byxbenet och suger sig fast i jakten efter mitt blod. Åttio bett räknade jag till bara på högerbenet. Men jag hade gudarna på min sida den natten. Jag förblev intakt av fler bett.

Andernas iskalla vatten

– I dag har vi en lätt etapp, sa ”Pimpin”. Vi passar på att bada när vi passerar floden Sinai.

Vägarna och stigarna var hårda. De fem månaderna av sommar och torka gjorde att dammet virvlade under hästarnas och mulans hovar. Men det var inte lika far­ligt som när det regnar och stigarna förvandlas till lerväl­ling. Torkan hade gjort att stora arealer av skogen brun­nit ned. På kvällarna syntes hela bergsmassiv i lågor. Det luktade fränt. Den sista etappen mot FARC:s huvud­stab var den farligaste. Stenarna låg lösa och hästarna snubblade lätt. Men det gick neråt, mot den efterlängta­de floden och dess vatten.

– Du är ingen badkruka, va? skrattade ”Pimpin”. Vi hoppade i vattnet på nära 4 000 meters höjd. Det var kallt men härligt! Efter tre dagars ridning och med små möjligheter att tvätta sig ordentligt, var det värt att kas­ta sig i det kalla vattnet.

Solen stod nu i zenit. Efter krönet dök det första stridsvärnet upp. En gerillasoldat med ett amerikanskt M60–kulsprutegevär syntes på flera hundra meters håll. Han betraktade oss tyst. Männen och kvinnorna i huvud­staben var larmade om vår ankomst, de väntade på oss.

Ytterligare ett buskage och kvinnligt fnitter avslöjade ytterligare ett stridsvärn, men knappast oroade över vår förväntade ankomst.

Efter ytterligare två timmars ritt var vi framme. Detta var gerillafronten FARC:s centrala läger, huvudstaben för Casa Verde, det Gröna Huset.

Ingen svensk journalist hade varit där före mig.

Vid ingången till FARC-gerillans centrala bas i Anderna. FOTO: ALVAN.

Förbereder sovplatsen för natten. FOTO: ALVAN.

Väl beskyddade och med kläderna på tork. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Utsikt från sovplatsen i gryningen. FOTO: DICK EMANUELSSON.