domingo, 28 de agosto de 2016

La holandesa y guerrillera de las FARC, Alexandra Nariño: “Mi compromiso con la lucha sigue intacto”

Guerrilleras y compañeras de Alexandra Nariño cruzan un río en la selva. Ya esta el acuerdo de paz en el papel que silencian los fusiles. Pero ¿habrá paz? FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.




La holandesa y guerrillera de las FARC, Alexandra Nariño: “Mi compromiso con la lucha sigue intacto”

POR DICK EMANUELSSON

Habla exclusivamente a Resumen Latinoamericano la guerrillera e internacionalista holandesa Alexandra Nariño (FARC-EP) sobre los cuatro años de negociaciones por una Colombia en Paz. La entrevista se realizó unos días antes que las dos delegaciones de Paz informaron el mundo que habían llegado al final de las negociaciones en la Habana.



Casi cuatro años de negociaciones sobre la Paz en Colombia; ¿cómo valoran las Farc lo acordado cuando faltan solo unos detalles para acordar?

– Han sido cuatro años en que indudablemente se han logrado conquistas importantes para la democratización del país. El acuerdo sobre la solución al problema de las drogas ilícitas, por ejemplo, es un esperanzador documento que demuestra un cambio en la visión que se tiene sobre este flagelo. Se pasa de un tratamiento meramente punitivo al entendimiento que el cultivo de coca es un problema social, y que son los grandes narcotraficantes los que deben ser perseguidos y procesados, no el campesino que no tiene otros medios de subsistir.

– El tema del consumo es tratado como un problema de salud pública. Son avances muy dicientes, en un país en el que el pequeño cocalero ha sido castigado con persecución y por encima fumigaciones. En cuanto a justicia, creemos que se logró llegar a un acuerdo que superó ya la visión punitiva de la justicia (“llenando cárceles no se construye país”), pero sin caer en el intercambio de impunidades.

En conclusión, hay muchos aspectos interesantes que, claro está, hasta el momento solo están en el papel. La implementación de todos ellos va a ser clave, y para eso necesitamos a la comunidad internacional, para que juegue un papel como veedores, acompañantes y verificadores de los acuerdos. 



¿Cuál ha sido el tema más complicado?

– El tema más complicado tal vez haya sido el hacerle entender al gobierno que la guerrilla no llegó derrotada a la Mesa, que somos una fuerza social y política que tenemos unos planteamientos serios y una base social. Considero que es relativamente normal que en una guerra se utilizan los medios de comunicación para crear una imagen desastrosa del enemigo. Pero creo que es bastante nefasto para unas negociaciones, cuando el gobierno empieza a creer esos imaginarios creados por los medios. Esto le ha llevado en algunas ocasiones al Gobierno a tratar de tomar decisiones unilaterales, y la guerrilla reiteraba, una y otra vez, que en la Mesa había dos partes sentadas, que el diálogo es entre dos, que el proceso de paz no se podía convertir en un monólogo ni en una imposición.

Durante el tiempo en La Habana la delegación de las Farc ha tenido varios eventos con movimientos sociales que han llegado desde Colombia, entre ellos mujeres. ¿Ha sido para los delegados de las FARC también un aprendizaje?

– Claro que sí. Hemos aprendido mucho y en muchos campos diferentes. Aquí el intercambio con diferentes organizaciones sociales ha sido muy fructífero y cada vez más numeroso. Al principio el gobierno era más bien reluctante frente a la participación de la sociedad en los diálogos, pero a medida de que el proceso haya ido avanzando, se ha vista cada vez más participación. Se recibieron delegaciones de víctimas del conflicto, representantes de organizaciones de mujeres, de la población LGBTI, de las comunidades negras, de las comunidades indígenas, estudiantes, profesores, ¡hasta empresarios! De cada uno de ellos y ellas se aprende algo sobre el conflicto en Colombia, sobre la necesidad de pararlo, sobre la reconciliación, pero también sobre la necesidad de luchar por los derechos de las mujeres, por ejemplo.

La Habana, noviembre 2012: Alexandra llegó y causó gran sorpresa en la prensa colombiana e internacional. La inteligencia militar colombiana la habían descrito como una guerrillera que quería salirse de las Farc. Colegas periodistas como Janeth Bedoya y Salud Hernández-Mora (El Tiempo) u otras mujeres fueron subidas a los aviones de guerra de las FFAA colombianas, tirando miles de panfletos encima territorios bajo control de las Farc con el llamado de ¡"Desmovilícense"! Pero los primeros días de noviembre de 2012 apareció la holandesa-colombiana en La Habana y ahí se quedó hasta terminar las negociaciones de paz. En la foto esta entrevistada ese día por Dick Emanuelsson.
FOTO: MARITZA (Delegación FARC-EP)


Una europea que pelea en la selva colombiana. Me imagino que los medios de comunicación, más uno u otro político de la derecha holandesa, se han expresado sobre tu presencia tanto en Colombia como ahora en La Habana.

– Pues, realmente. Al principio la reacción de los medios holandeses fue abrumadora y muy negativa en el sentido de que se trataron durante un tiempo de descalificar mi papel de diferentes maneras, tildándome de carita bonita, arma mediática y disminuyendo mi papel real aquí. Pienso que a la medida que el proceso de paz ha ido avanzando, hemos podido abrirnos un espacio para mostrar una realidad que mucha gente desconocía totalmente, incluso dentro de Colombia. Es decir, se han ido desmontando muchos mitos que existían sobre nosotros y en casi 4 años de diálogo hemos demostrado todos los días que somos una organización esencialmente política, eso ya hoy día nadie lo niega. Es otro punto de partida ya, también para mí como integrante de la organización.

El proceso que viene ahora y la transformación de las Farc a una organización política sin armas, ¿hay muchos nervios en juego entre los delegados y cuál es el sentimiento de los guerrilleros allá en Colombia? ¿Cómo concretamente trabajarán desde que el guerrillero entrega su fusil y comienza una nueva vida? ¿Van a disolverse o seguirán en forma orgánica cada frente con nuevas tareas colectivas?

– Primero hay que dejar muy en claro – y lo explico porque en otros países la gente a veces tiene ideas equivocadas al respecto – que las FARC-EP éramos una organización político-militar que por necesidad luchaba en la ilegalidad. Y que ahora vamos a hacer el tránsito hacia una organización política no armada que va a ocupar espacios electorales y políticos legales para seguir haciendo política. 

Guerrilleros del Bloque Caribe de las FARC. Ahora les esperan solo tareas políticas-no armadas.FOTO: DICK EMANUELSSON.


– No diría que “nervios”; más bien utilizaría la palabra expectativa, tanto para nosotros los delegados aquí en La Habana como la guerrillerada allá en Colombia. Queremos seguir cohesionados y en esa dirección estamos haciendo todos los planes para el futuro. Queremos hacer política, porque es el espacio por el que hemos luchado durante tantos años. No nos vamos a disolver para irnos todos para nuestras casas. No tendría sentido, habría sido en vano la lucha. Seguiremos luchando por los objetivos que nos hemos propuesto todos estos años, ahora por la vía democrática de masas: la toma del poder para el pueblo colombiano.

– Como se sabe ya, nos vamos a organizar primero en Zonas Veredales Transitorias de Normalización, donde va a tener lugar la dejación de armas en fases, pero donde al mismo tiempo se va a intensificar la educación y la formación profesional de la gente, y donde también se va a seguir haciendo política desde la base, como siempre lo hemos hecho en los territorios donde operamos. Al mismo tiempo se debe iniciar la implementación de los acuerdos y la creación de proyectos productivos para estas áreas. Todas estas cosas están siendo discutidas en este momento, pero las líneas generales están claras. 

¿Permitirán las fuerzas guerreristas colombianas&imperialistas el trabajo
político de la Nueva Fuerza Política que surge con la firma defintiva del
Acuerdo de Paz entre las FARC y el Estado Colombiano?


¿Qué será de Alexandra Nariño cuando se firma la paz? ¿Volverás a Holanda o seguirás en Colombia?

– Mi compromiso con la lucha sigue intacto. Pienso que en Colombia queda mucho por hacer; la firma del acuerdo debe ser el inicio de nuestra participación política, de la implementación de planes y programas en el tan olvidado campo, de la erradicación voluntaria de cultivos de coca, acompañada de inversión social en esas comunidades, de la búsqueda de la verdad y la reconciliación. ¡Son muchas cosas las que tenemos por delante!




Entrevista con Alexandra Nariño (Tanja Nijmeijer) en noviembre 2012 en La Habana:






miércoles, 24 de agosto de 2016

Från skolkatedern i Holland till förhandlingsbordet för FARC i Havanna. COLOMBIA ETT STEG FRÅN FREDEN

Gerillakvinnor i FARC vadar över en flod i norra Colombia.
FOTO: MIRIAM EMANUELSSON




COLOMBIA ETT STEG FRÅN FREDEN:
Från skolkatedern i Holland till förhandlingsbordet i Havanna

Av Dick Emanuelsson

I Havanna går nu fredsprocessen i Colombia mot sitt slut. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson, som sedan 1980 har bevakat Colombia och är i Sverige förmodligen den mest initierade journalisten på FARC-gerillan. Han har träffat den holländska internationalisten och Farcsoldaten ´Alexandra Nariño´. Hon beskriver hur förvandlingen från väpnad-politisk strid till enbart politisk kamp ska gå till för den äldsta gerillan i världen.

* * *

Gerillakvinnan ´Alexandra Nariño´, eller Tanja Nijmeijer som är hennes holländska namn, är småskolelärarinnan som bytte det fredliga Holland mot gerillakrigets Colombia. Under 15 år hon har stridit i Colombia. Hon har överlevt två förödande bombningar mot de läger hon befann sig i och där många gerillasoldater dödades. Men den tunna kvinnan klarade sig bägge gångerna. Och tillsammans med kamraterna slog hon tillbaka attackerna när den colombianska arméns elitsoldater landsattes av Black&Hawkhelikoptrarna. På slagfältet blev både gerilla- som armésoldater kvar.

Reportern Dick Emanuelsson intervjuar Alexandra Nariño i Havanna.
FOTO: MARITZA, FARC-EP.

En dagbok, skriven på holländska beslagtogs av den militära underrättelsetjänsten 2010. Med den som ”källa” igångsatte de colombianska medierna en giftig kampanj mot Farc där de, med dagboken som ”källa”, påstod att Alexandra ville hem till Holland, att hon inte stod ut med livet i gerillan.

Men ett par år senare, i juni 2012, stötte jag på henne när jag gjorde ett reportage hos gerillan i norra Colombia. Hon bara skrattade åt skriverierna i medierna och sa att det var ”psykologisk krigföring på internationell nivå”. Då återstod det bara fyra månader innan fredsprocessen mellan FARC och regeringen Juan Manuel Santos skulle inledas i Havanna. I juni 2012 var det ingen av gerillaledarna som yppade ett ord till mig om de hemliga förhandlingar som då pågick för att förbereda fredsförhandlingarna som inleddes i november 2012 i Havanna.

Den holländska internationalisten efter kvällsbadet någonstans i djungeln i Colombia.

I mitten av november 2012 dök Alexandra upp på José Martiflygplatsen i Havanna för att ansluta sig till Farcs fredsdelegation. Jag befann mig samtidigt i Havanna och fick den första exklusiva intervjun med holländskan och Farcs chefsförhandlare Ivan Marquez. Under de snart fyra åren har hon haft en tung uppgift i likhet med de övriga medlemmarna i delegationen. Hon översätter till engelska, portugisiska och italienska och deltar i förhandlingarna med regeringen. Men hon är också en baddare på att rappa och dansa.

Nu, efter snart fyra år av förhandlingar, när det bara återstår några detaljer innan det historiska slutavtalet ska undertecknas, träffar jag återigen Alexandra för att pulsen på hur det går i de sista förhandlingsrundorna med regeringen. Det är historiska vingslag som slår, den äldsta väpnade konflikten i världen kan nu gå mot sitt slut.

Hur värderar Farc det som hittills har uppnåtts under nästan fyra års förhandlingar?

– Det har otvivelaktigt varit fyra år där det har uppnåtts viktiga mål för att demokratisera landet. Till exempel Avtalet om Illegala Droger är ett förväntansfullt dokument som visar en förändring i synen på detta elände. Tidigare tillämpades en repressiv politik mot bondebefolkningen. Den förföljdes men hade oftast inte andra möjligheter att överleva än att odla kokablad. Nu begriper man (regeringen & staten) att kokabladsodlingar är ett socialt problem och att det är narkotikahandlarna som måste förföljas.

– Konsumtionen ses nu som ett hälsovårdsproblem. Det är betydelsefulla framsteg i ett land där den enkle ”cocaleron”, kokabladsodlande bonden har förföljts, bestraffats och dessutom utsatts för flygbesprutningar av pesticider som glyfosat.

– Vad det gäller temat rättvisa tror vi att vi har lyckats komma fram till ett avtal som överträffade synen som handlar om en ”Bestraffande Rättvisa”. Den har tagit sig uttryck i att fylla fängelserna men man bygger inte upp landet med en sådan politik.

– Sammanfattningsvis finns det många intressanta aspekter som, så klart, fram tills nu bara finns på pappret. Genomförandet av alla dessa teman kommer att vara avgörande för processens framgång. För att den ska bli möjlig behöver vi det internationella samfundet. Detta ska spela en roll som övervakare och som gör oss sällskap för att avtalets innehåll ska tillämpas.

Alexandra anländer till flygplatsen i Havanna i november 2012 för att ansluta sig till fredsdelegationen. På bilden gerillakvinnan Shirley och den blinde kommendanten Jesus Santrich.

Vilket av temana har varit det mest komplicerade att nå enighet kring?

– Det kanske mest komplicerade har varit att få regeringen att begripa att gerillan satte sig vid förhandlingsbordet, inte som besegrad, utan för att vi är en social och politisk kraft med seriösa politiska förslag som har en social bas i Colombia. Jag inser att det är relativt normalt att i ett krig utnyttjas massmedia som skapar en bild av fienden som är förödande. Men jag anser att det är ödesdigert att tillämpa det under pågående förhandlingar, som regeringens förhandlare har gjort i medierna. Vid några tillfällen fattade regeringsförhandlarna ensidiga beslut, trots att gerillan upprepade att ”vid förhandlingsbordet är vi två parter (. . . ) att fredsprocessen inte kan förvandlas till en monolog, en imposition”.

Under de snart fyra åren i Havanna har Farc-delegationen genomfört flera sammanträffande med representanter för de sociala rörelserna i Colombia, bland dem kvinnor. Vad har dessa besök betytt för gerillans fredsdelegation?

– Vi har lärt oss mycket av det colombianska samhället. Utbytet med olika sociala organisationer har varit mycket fruktbart och för varje gång har också antalet deltagare vuxit starkt. I början var regeringen motvillig för att tillåta dessa möten med det colombianska samhället. Men i takt med att mötena har genomförts har deltagandet blivit allt större.

– Vi har tagit emot delegationer för offren i den väpnade konflikten. Representanter från HBTQI-rörelsen har anlänt till Havanna, folk från organisationerna för afro-colombosamhället, från de olika indianbefolkningarna, studenter, lärare, ja till och med företagsledare har haft möten med Farcdelegationen och utbytt erfarenheter och idéer om konflikten och behovet av att stoppa kriget. Samtalen har visat på betydelsen av en försoning men även behovet av att slåss för kvinnornas rättigheter, som exempel.

Gerillakvinnan Marlene från det Södra Gerillablocket.

Jag kan föreställa mig reaktionerna från de holländska medierna när de fick vetskap om att en holländska slåss i den colombianska djungeln och som dessutom dyker upp i Havanna som del av gerillans fredsdelegation.

– Jodå, det har sannerligen varit hårda och negativa reaktioner, framför allt i början. De försökte först förlöjliga min närvaro. Jag kallades ”gerillans söta ansikte” eller ”medievapen” där de försökte förminska min verkliga roll här (i Havanna). Men efterhand som processen har gått framåt har vi lyckats visa en verklighet som många människor fullständigt har varit ovetande om, inklusive i Colombia. Successivt har flera myter som existerade om oss flagnat. Vi har under de fyra åren i Havanna visat att vi i första hand är en politisk organisation vilket ingen i dag förnekar.

Nu ska Farc förvandlas till enbart en politisk organisation utan vapen. Är det mycket nerver i dallring inför detta historiska steg?

– Jag vill först och främst understryka, för att det inte ska råda några missförstånd; Farc är en politisk-militär organisation som på grund av de rådande omständigheterna tvingades att göra politik med vapen som komplement under illegaliteten. Nu ska vi ta steget mot en politisk organisation utan vapen för att delta i det legala utrymmet som står till buds i dagens Colombia.

– Jag vill inte påstå att det är mycket nerver i dallring, det är mer förväntansfullt. Både hos oss i Havanna och hos kamraterna som opererar över hela Colombia. Den allmänna meningen inom FARC är att vi fortsätter vara förenade i detta kollektiva arbete och det är vår fortsatta plan. Vi har vunnit utrymme under år av kamp och vi kommer inte att ge upp detta utrymme, vilket skulle bli fallet om var och en av kamraterna skulle åka hem till sina respektive familjer. Då skulle kampen inte haft någon betydelse. Vi fortsätter kampen för våra politiska och historiska mål som vi alltid har haft, nu via den demokratiska masskampen. Målet är att erövra den politiska makten tillsammans med det colombianska folket.

Hur kommer själva processen med att lägga ned vapnen och koncentrationen av gerillan att fungera?

Gerillasoldater från det Karbiska Gerillablocket för FARC.


– Vi kommer att organisera oss i Tillfälliga Byzoner. I dessa kommer nedläggningen och överlämnandet av vapnen äga rum i olika faser. Under den tiden kommer utbildningen av kamraterna äga rum. Parallellt med denna fortsätter vi som vanligt med det politiska arbetet på basnivå, som vi alltid har gjort i de områden där vi har opererat.

– Ett viktigt steg för att genomföra avtalet är skapandet av produktiva projekt för dessa områden. Alla dessa uppgifter diskuteras för närvarande men de allmänna riktlinjerna är i princip utstakade.

Hur kommer livet gestalta sig för Alexandra Nariño efter att det slutliga
avtalet är undertecknat, kommer du att återvända till Holland eller fortsätter du kampen i Colombia?

– Min förpliktelse med kampen är intakt. I Colombia återstår det mycket att göra. Undertecknandet av fredsavtalet bör vara inledningen till vårt politiska deltagande. Avtalet pekar på en rad betydelsefulla uppgifter för den så bortglömda colombianska landsbygden där de sociala investeringarna hand i hand i sökandet efter sanningen och försoningen måste vara centrala uppgifter. Kampen fortsätter!





Det historiska avtalet mellan FARC och regeringen Santos
Den 23 juni undertecknades i Havanna avtalet som benämns ”Slut på Konflikten”. Som undertecknare stod president Juan Manuel Santos och Timoleon Jimenez, alias ”Timochenko”, högste befälhavare för FARC-gerillan.

Avtalet inkluderar nedläggning av vapnen, säkerhetsgarantier för de demobiliserade gerillasoldaterna, kamp och förföljelse av paramilitärens efterträdare som hotar fredsavtalets verkställande.

Ännu återstår det flera viktiga detaljer innan det definitiva avtalet skrivs under. Flamman presenterar i sammandrag de tre centrala punkterna i frågan om eldupphör.

1. Eldupphör och nedläggning av vapnen

·         Ett bilateralt eldupphör träder i kraft samma dag som det slutliga avtalet undertecknas. Mekanismen och övervakandet genomförs av tre parter; Armén, Farc och en FN-kommission som i huvudsak utgörs av observatörer från Celac (The Community of Latin American and Caribbean States).
·         FARC-soldaterna kommer att koncentreras i 23 olika zoner som var och en innehåller gerillaläger. Ytterligare åtta mindre läger återfinns i andra delar av landet. Farc ville ha fler läger medan regeringen ville ha färre.
·         Målsättningen med dessa läger är att garantera att eldupphöravtalet inte bryts samt att inleda processen med gerillasoldaternas integrering i det civila livet.
·         Gerillasoldaterna har rätt att lämna lägret men utan vapen. Civilbefolkningen kan inte besöka lägren i ”zonen”, som är liktydigt med storleken på en ordinär by.
·         90 dagar efter avtalets undertecknande ska 30 procent av gerillans vapen placeras i containers som FN ansvarar för. Efter 120 dagar ytterligare 30 procent och efter 150 dagar placeras de resterande vapnen i dessa containers.
·         180 dagar efter undertecknandet ska FN attestera avväpningen av gerillan och samtidigt upphör fredszonerna och lägren.

2. Säkerhetsgarantier

En av de känsligaste punkterna i fredsavtalet är den framtida säkerheten för gerillasoldaterna. I kölvattnet av ”Eldupphör-avtalet” 1984 mellan FARC och regeringen Belisario Betancourt bildades vänsteralliansen Union Patriotica (UP). Alliansen blev snabbt en farlig politisk utmanare till det etablerade tvåpartisystemets konservativa och liberala partier. Den statliga terrorismen, av vilken de paramilitära dödsskvadronerna var en del, mördade över 5000 av de främsta medlemmarna i UP. Då hade de flesta medlemmarna i FARC återvänt till bergen och djungeln för att undkomma terrorismen.

I december 1990 gav president Cesar Gaviria (liberal) order om att bomba FARC:s centrala läger ”Casa Verde” och kriget blossade upp igen och pågick under de kommande tio åren.

1999 inleddes fredsprocessen med president Andres Pastrana som samtidigt agerade bakom på ryggen på FARC. Parallellt planerade han och USA “Plan Colombia” som handlade om att modernisera och dramatiskt förstärka de colombianska väpnade styrkorna som under två år blev den amerikanska kontinentens största krigsmakt efter USA.

I februari 2002 bröt Pastrana fredsprocessen och beordrade, precis som Gaviria bombningar av FARC-gerillans truppkoncentrationer i den zon i södra Colombia som hade upplåtits till förhandlingarna. Ytterligare tio års krig började igen.

Sammanlagt beräknas att den väpnade konflikten i Colombia, 1965-2016, har kostat 220.000 colombianer livet och 6,5 miljoner har blivit internflyktingar i eget land.

I det nya avtalet förbinder sig Staten att bekämpa de grupper som anses som paramilitärens efterträdare. En av punkterna i avtalet handlar om att en ”mixad” väpnad grupp ska bildas av medlemmar ur armén och gerillan som ska ha som uppgift att beskydda medlemmar i Farc, förmodligen de på ledande poster inom organisationen. De utgör utan tvekan skottmål för de politiska och militära grupper som med skepsis ser på gerillans inlemmande i det civila livet och vill ha till stånd en ”militär lösning” på den väpnade konflikten.

3. Folkomröstning

Gerillan har sedan 2012 krävt att det slutliga avtalet ska utmynna i val för att välja ledamöter till en författningsskrivande församling. Målet skulle vara att utarbeta en ny författning, enligt den nya uppkomna situationen i fredstillstånd. Men Santos har vägrat. Avtalet säger i stället att Colombias Författningsdomstol ska uttala sig i frågan och bestämma villkoren för den folkomröstning om avtalet som Santos krävde och som till slut blev bekräftat i avtalet.

I söndags (14 augusti, 2016) offentliggjordes Författningsdomstolens beslut som ger grönt ljus till en folkomröstning med villkoret att gerillan först ”överlämnar sina vapen”. Beslutet ställer gerillan inför ett svårt dilemma, för om folket säger nej till avtalet innebär det i princip att kriget fortsätter. Då står gerillan obeväpnad och dessutom koncentrerad på 31 olika platser i Colombia, ett lätt byte för Latinamerikas proportionerligt största och mest stridserfarna armé.

Dick Emanuelsson




ELN-gerillan säger NEJ till avtalet . . .





AV DICK EMANUELSSON
 
Colombias andra gerilla, Armén för Nationell Befrielse, ELN, sa i ett uttalande den 8 augusti nej till innehållet i det avtal som Farc har förhandlat fram med regeringen Santos.

“För dem (staten, presidenten och de väpnade styrkorna) är freden inte resultat av politisk övertygelse utan en ekonomisk kalkyl. För det är billigare att legalisera gerillan utan att förbinda sig att göra strukturella förändringar som samhället är i behov av och undvika en förlängning av motståndskampen som de i längden inte kan kontrollera”.

ELN säger i sitt uttalande att freden bara kan bli möjlig om de strukturella förändringarna av samhället och staten genomförs.

”Om oligarkin under 60 års gerillakamp inte har gett efter delar av sina privilegier till folket, än mindre kommer de att göra det efter att gerillan har avväpnats. Tvärtom, de kommer att uppmuntras att vidta ännu mer repression mot de sociala krav. Ännu större delar av fosterlandet kommer att lämnas över till imperialismen. De sociala klasser som styr vid makten begriper att freden är avväpnandet av gerillan för att maximera sina vinster”.

”Den colombianska oligarkin vill inte fred för den tillåter inga förändringar av sin struktur för att dominera. Detta stod klart i förhandlingarna med Farc när den (oligarkin) satte en ”röd linje” för att inte beröra sin ekonomiska modell för exploatering, för den politiska exkluderingen eller det militära barbariet. Regeringens lilla fredsvilja visas också genom att bibehålla förhandlingarna med ELN som frysta”.

. . . i likhet med Uribe och högern

Colombias förre president Alvaro Uribe skakar hand med Venezuelas oppositionsledare som med våld försökte störta den lagligt valda regeringen i Caracas. Bägge är överens om att stoppa fredsavtalet i Colombia.

Alvaro Uribe, Colombias förre president uppmanar sina anhängare att rösta nej till det framförhandlade fredsavtalet.

– För oss återstår det bara alternativet att säga ja till freden genom att rösta nej i folkomröstningen.

Så kommenterade senator Uribe och ledningen för hans parti, Centrumdemokraterna beslutet om att tillåta en folkomröstning om Ja eller Nej till det framförhandlade fredsavtalet mellan Farcgerillan och den colombianska regeringen. Den colombianska extremhögern, som Uribe representerar kommer att rösta nej i den kommande folkomröstningen.

Bakom Uribe finns inte bara den “primitiva extremhögern” i Colombia, utan även delar av den evangeliska och katolska kyrkan men framför allt delar av den militära generalstaben. Det är ingen hemlighet att dessa politiska, religiösa och militära krafter historiskt sett är för en ”militär lösning” av konflikten i Colombia, en lösning som under 52 år visat sig vara en illusion.

De som är motståndare till fredsavtalet ifrågasätter Författningsdomstolens beslut att sänka gränsen för röstdeltagandet till minimalt 13 procent eller 4,5 miljoner röstande för att de ska bli giltigt. Men då ska man ta i beaktande att mycket få val i Colombia har haft ett valdeltagande större än 50 procent. Vanligtvis brukar det ligga på 30-50 procent. Det är så colombianerna uttrycker sig för att visa vad de tycker om sin representativa demokrati.

Partierna förbjuds att göra kampanj för eller mot de två alternativen i folkomröstningen.

Den förre konservative presidenten Andres Pastrana och dennes försvarsminister, Martha Lucia Ramirez, är också öppna motståndare till fredsuppgörelsen. De betecknar folkomröstningen som illegitim.

Till skillnad mot den traditionella och primitiva högern har den sociala och folkliga rörelsen uttalat sig starkt för ett Ja i folkomröstningen.

– Det är inte oligarkins söner som skickas ut i kriget utan våra, sa en fackföreningsledare när det stod klart att folkomröstningen är ett faktum.

Videointervju med Alexandra: