 |
| Gerillakvinnor i FARC vadar över en flod i norra Colombia. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON |
COLOMBIA ETT STEG FRÅN FREDEN:
Från
skolkatedern i Holland till förhandlingsbordet i Havanna
Av
Dick Emanuelsson
I
Havanna går nu fredsprocessen i Colombia mot sitt slut. Latinamerikareportern Dick
Emanuelsson, som sedan 1980 har bevakat Colombia och är i Sverige
förmodligen den mest initierade journalisten på FARC-gerillan. Han har träffat den holländska internationalisten
och Farcsoldaten ´Alexandra Nariño´. Hon beskriver hur förvandlingen från
väpnad-politisk strid till enbart politisk kamp ska gå till för den äldsta
gerillan i världen.
* * *
Gerillakvinnan
´Alexandra Nariño´, eller Tanja Nijmeijer som är hennes holländska namn, är småskolelärarinnan
som bytte det fredliga Holland mot gerillakrigets Colombia. Under 15 år hon har
stridit i Colombia. Hon har överlevt två förödande bombningar mot de läger hon
befann sig i och där många gerillasoldater dödades. Men den tunna kvinnan
klarade sig bägge gångerna. Och tillsammans med kamraterna slog hon tillbaka
attackerna när den colombianska arméns elitsoldater landsattes av
Black&Hawkhelikoptrarna. På slagfältet blev både gerilla- som armésoldater
kvar.
 |
| Reportern Dick Emanuelsson intervjuar Alexandra Nariño i Havanna. FOTO: MARITZA, FARC-EP. |
En dagbok, skriven på holländska beslagtogs
av den militära underrättelsetjänsten 2010. Med den som ”källa” igångsatte de
colombianska medierna en giftig kampanj mot Farc där de, med dagboken som ”källa”,
påstod att Alexandra ville hem till Holland, att hon inte stod ut med livet i
gerillan.
Men ett par år senare, i juni 2012,
stötte jag på henne när jag gjorde ett reportage hos gerillan i norra Colombia.
Hon bara skrattade åt skriverierna i medierna och sa att det var ”psykologisk
krigföring på internationell nivå”. Då återstod det bara fyra månader innan
fredsprocessen mellan FARC och regeringen Juan Manuel Santos skulle inledas i
Havanna. I juni 2012 var det ingen av gerillaledarna som yppade ett ord till
mig om de hemliga förhandlingar som då pågick för att förbereda
fredsförhandlingarna som inleddes i november 2012 i Havanna.
 |
|
Den
holländska internationalisten efter kvällsbadet någonstans i djungeln i Colombia.
|
I
mitten av november 2012 dök Alexandra
upp på José Martiflygplatsen i Havanna för att ansluta sig till Farcs
fredsdelegation. Jag befann mig samtidigt i Havanna och fick den första
exklusiva intervjun med holländskan och Farcs chefsförhandlare Ivan Marquez.
Under de snart fyra åren har hon haft en tung uppgift i likhet med de övriga
medlemmarna i delegationen. Hon översätter till engelska, portugisiska och
italienska och deltar i förhandlingarna med regeringen. Men hon är också en
baddare på att rappa och dansa.
Nu, efter snart fyra år av
förhandlingar, när det bara återstår några detaljer innan det historiska slutavtalet
ska undertecknas, träffar jag återigen Alexandra för att pulsen på hur
det går i de sista förhandlingsrundorna med regeringen. Det är historiska
vingslag som slår, den äldsta väpnade konflikten i världen kan nu gå mot sitt
slut.
Hur
värderar Farc det som hittills har uppnåtts under nästan fyra års förhandlingar?
– Det har otvivelaktigt varit fyra år
där det har uppnåtts viktiga mål för att demokratisera landet. Till exempel
Avtalet om Illegala Droger är ett förväntansfullt dokument som visar en
förändring i synen på detta elände. Tidigare tillämpades en repressiv politik mot
bondebefolkningen. Den förföljdes men hade oftast inte andra möjligheter att
överleva än att odla kokablad. Nu begriper man
(regeringen & staten) att kokabladsodlingar är ett socialt
problem och att det är narkotikahandlarna som måste förföljas.
– Konsumtionen ses nu som ett
hälsovårdsproblem. Det är betydelsefulla framsteg i ett land där den enkle ”cocaleron”,
kokabladsodlande bonden har förföljts, bestraffats och dessutom utsatts för
flygbesprutningar av pesticider som glyfosat.
– Vad det gäller temat rättvisa tror vi
att vi har lyckats komma fram till ett avtal som överträffade synen som handlar
om en ”Bestraffande Rättvisa”. Den har tagit sig uttryck i att fylla
fängelserna men man bygger inte upp landet med en sådan politik.
– Sammanfattningsvis finns det många
intressanta aspekter som, så klart, fram tills nu bara finns på pappret. Genomförandet
av alla dessa teman kommer att vara avgörande för processens framgång. För att
den ska bli möjlig behöver vi det internationella samfundet. Detta ska spela en
roll som övervakare och som gör oss sällskap för att avtalets innehåll ska tillämpas.
 |
| Alexandra anländer till flygplatsen i Havanna i november 2012 för att ansluta sig till fredsdelegationen. På bilden gerillakvinnan Shirley och den blinde kommendanten Jesus Santrich. |
Vilket
av temana har varit det mest komplicerade att nå enighet kring?
– Det kanske mest komplicerade har varit
att få regeringen att begripa att gerillan satte sig vid förhandlingsbordet,
inte som besegrad, utan för att vi är en social och politisk kraft med seriösa
politiska förslag som har en social bas i Colombia. Jag inser att det är
relativt normalt att i ett krig utnyttjas massmedia som skapar en bild av fienden
som är förödande. Men jag anser att det är ödesdigert att tillämpa det under
pågående förhandlingar, som regeringens förhandlare har gjort i medierna. Vid
några tillfällen fattade regeringsförhandlarna ensidiga beslut, trots att
gerillan upprepade att ”vid förhandlingsbordet är vi två parter (. . . ) att
fredsprocessen inte kan förvandlas till en monolog, en imposition”.
Under
de snart fyra åren i Havanna har Farc-delegationen genomfört flera
sammanträffande med representanter för de sociala rörelserna i Colombia, bland
dem kvinnor. Vad har dessa besök betytt för gerillans fredsdelegation?
– Vi har lärt oss mycket av det
colombianska samhället. Utbytet med olika sociala organisationer har varit
mycket fruktbart och för varje gång har också antalet deltagare vuxit starkt. I
början var regeringen motvillig för att tillåta dessa möten med det
colombianska samhället. Men i takt med att mötena har genomförts har
deltagandet blivit allt större.
– Vi har tagit emot delegationer för
offren i den väpnade konflikten. Representanter från HBTQI-rörelsen har anlänt
till Havanna, folk från organisationerna för afro-colombosamhället, från de
olika indianbefolkningarna, studenter, lärare, ja till och med företagsledare
har haft möten med Farcdelegationen och utbytt erfarenheter och idéer om
konflikten och behovet av att stoppa kriget. Samtalen har visat på betydelsen
av en försoning men även behovet av att slåss för kvinnornas rättigheter, som
exempel.
 |
| Gerillakvinnan Marlene från det Södra Gerillablocket. |
Jag
kan föreställa mig reaktionerna från de holländska medierna när de fick vetskap
om att en holländska slåss i den colombianska djungeln och som dessutom dyker
upp i Havanna som del av gerillans fredsdelegation.
– Jodå, det har sannerligen varit hårda
och negativa reaktioner, framför allt i början. De försökte först förlöjliga
min närvaro. Jag kallades ”gerillans söta ansikte” eller ”medievapen” där de
försökte förminska min verkliga roll här (i Havanna). Men efterhand som
processen har gått framåt har vi lyckats visa en verklighet som många människor
fullständigt har varit ovetande om, inklusive i Colombia. Successivt har flera
myter som existerade om oss flagnat. Vi har under de fyra åren i Havanna visat
att vi i första hand är en politisk organisation vilket ingen i dag förnekar.
Nu
ska Farc förvandlas till enbart en politisk organisation utan vapen. Är det
mycket nerver i dallring inför detta historiska steg?
– Jag vill först och främst understryka,
för att det inte ska råda några missförstånd; Farc är en politisk-militär
organisation som på grund av de rådande omständigheterna tvingades att göra
politik med vapen som komplement under illegaliteten. Nu ska vi ta steget mot
en politisk organisation utan vapen för att delta i det legala utrymmet som
står till buds i dagens Colombia.
– Jag vill inte
påstå att det är mycket nerver i dallring, det är mer förväntansfullt. Både hos
oss i Havanna och hos kamraterna som opererar över hela Colombia. Den allmänna
meningen inom FARC är att vi fortsätter vara förenade i detta kollektiva
arbete och det är vår fortsatta plan. Vi har vunnit utrymme under år av kamp
och vi kommer inte att ge upp detta utrymme, vilket skulle bli fallet om var och en
av kamraterna skulle åka hem till sina respektive familjer. Då skulle kampen
inte haft någon betydelse. Vi fortsätter kampen för våra politiska och
historiska mål som vi alltid har haft, nu via den demokratiska masskampen.
Målet är att erövra den politiska makten tillsammans med det colombianska
folket.
Hur
kommer själva processen med att lägga ned vapnen och koncentrationen av
gerillan att fungera?
 |
| Gerillasoldater från det Karbiska Gerillablocket för FARC. |
– Vi kommer att organisera oss i Tillfälliga Byzoner. I dessa kommer nedläggningen och överlämnandet av vapnen äga rum i olika faser. Under den tiden kommer utbildningen av kamraterna äga rum. Parallellt med denna fortsätter vi som vanligt med det politiska arbetet på basnivå, som vi alltid har gjort i de områden där vi har opererat.
– Ett viktigt steg för att genomföra
avtalet är skapandet av produktiva projekt för dessa områden. Alla dessa
uppgifter diskuteras för närvarande men de allmänna riktlinjerna är i princip
utstakade.
Hur
kommer livet gestalta sig för Alexandra Nariño efter att det slutliga
avtalet
är undertecknat, kommer du att återvända till Holland eller fortsätter du
kampen i Colombia?
– Min förpliktelse med kampen är
intakt. I Colombia återstår det mycket att göra. Undertecknandet av
fredsavtalet bör vara inledningen till vårt politiska deltagande. Avtalet pekar
på en rad betydelsefulla uppgifter för den så bortglömda colombianska
landsbygden där de sociala investeringarna hand i hand i sökandet efter
sanningen och försoningen måste vara centrala uppgifter. Kampen fortsätter!
Det
historiska avtalet mellan FARC och regeringen Santos
Den 23 juni undertecknades i Havanna avtalet som
benämns ”Slut på Konflikten”. Som undertecknare stod president Juan Manuel
Santos och Timoleon Jimenez, alias ”Timochenko”, högste befälhavare för
FARC-gerillan.
Avtalet inkluderar nedläggning av vapnen, säkerhetsgarantier för de
demobiliserade gerillasoldaterna, kamp och förföljelse av paramilitärens
efterträdare som hotar fredsavtalets verkställande.
Ännu återstår det flera viktiga detaljer innan det definitiva avtalet
skrivs under. Flamman presenterar i sammandrag de tre centrala punkterna i
frågan om eldupphör.
1. Eldupphör och nedläggning av vapnen
·
Ett bilateralt eldupphör träder i kraft samma dag
som det slutliga avtalet undertecknas. Mekanismen och övervakandet genomförs av
tre parter; Armén, Farc och en FN-kommission som i huvudsak utgörs av
observatörer från Celac (The Community of
Latin American and Caribbean States).
·
FARC-soldaterna kommer att koncentreras i 23 olika
zoner som var och en innehåller gerillaläger. Ytterligare åtta mindre läger
återfinns i andra delar av landet. Farc ville ha fler läger medan regeringen
ville ha färre.
·
Målsättningen med dessa läger är att garantera att
eldupphöravtalet inte bryts samt att inleda processen med gerillasoldaternas
integrering i det civila livet.
·
Gerillasoldaterna har rätt att lämna lägret men
utan vapen. Civilbefolkningen kan inte besöka lägren i ”zonen”, som är liktydigt
med storleken på en ordinär by.
·
90 dagar efter avtalets undertecknande ska 30
procent av gerillans vapen placeras i containers som FN ansvarar för. Efter 120
dagar ytterligare 30 procent och efter 150 dagar placeras de resterande vapnen
i dessa containers.
·
180 dagar efter undertecknandet ska FN attestera
avväpningen av gerillan och samtidigt upphör fredszonerna och lägren.
2. Säkerhetsgarantier
En av de känsligaste punkterna i fredsavtalet är den framtida säkerheten
för gerillasoldaterna. I kölvattnet av ”Eldupphör-avtalet” 1984 mellan FARC och
regeringen Belisario Betancourt bildades vänsteralliansen Union Patriotica
(UP). Alliansen blev snabbt en farlig politisk utmanare till det etablerade
tvåpartisystemets konservativa och liberala partier. Den statliga terrorismen,
av vilken de paramilitära dödsskvadronerna var en del, mördade över 5000 av de främsta medlemmarna i UP. Då hade
de flesta medlemmarna i FARC återvänt till bergen och djungeln för att undkomma
terrorismen.
I december 1990 gav president Cesar Gaviria (liberal) order om att bomba
FARC:s centrala läger ”Casa Verde” och
kriget blossade upp igen och pågick under de kommande tio åren.
1999 inleddes fredsprocessen med president Andres
Pastrana som samtidigt agerade bakom på ryggen på FARC. Parallellt planerade
han och USA “Plan Colombia” som handlade om att modernisera och dramatiskt
förstärka de colombianska väpnade styrkorna som under två år blev den
amerikanska kontinentens största krigsmakt efter USA.
I februari 2002 bröt Pastrana fredsprocessen och
beordrade, precis som Gaviria bombningar av FARC-gerillans truppkoncentrationer
i den zon i södra Colombia som hade upplåtits till förhandlingarna. Ytterligare
tio års krig började igen.
Sammanlagt beräknas att den väpnade konflikten i Colombia,
1965-2016, har kostat 220.000 colombianer livet och 6,5 miljoner har blivit
internflyktingar i eget land.
I det nya avtalet förbinder sig Staten att bekämpa de grupper som anses
som paramilitärens efterträdare. En av punkterna i avtalet handlar om att en ”mixad”
väpnad grupp ska bildas av medlemmar ur armén och gerillan som ska ha som
uppgift att beskydda medlemmar i Farc, förmodligen de på ledande poster inom
organisationen. De utgör utan tvekan skottmål för de politiska och militära
grupper som med skepsis ser på gerillans inlemmande i det civila livet och vill
ha till stånd en ”militär lösning” på den väpnade konflikten.
3. Folkomröstning
Gerillan har sedan 2012 krävt att det slutliga avtalet ska utmynna i val
för att välja ledamöter till en författningsskrivande församling. Målet skulle
vara att utarbeta en ny författning, enligt den nya uppkomna situationen i
fredstillstånd. Men Santos har vägrat. Avtalet säger i stället att Colombias
Författningsdomstol ska uttala sig i frågan och bestämma villkoren för den
folkomröstning om avtalet som Santos krävde och som till slut blev bekräftat i
avtalet.
I söndags (14 augusti, 2016) offentliggjordes Författningsdomstolens
beslut som ger grönt ljus till en folkomröstning med villkoret att gerillan
först ”överlämnar sina vapen”. Beslutet ställer gerillan inför ett svårt
dilemma, för om folket säger nej till avtalet innebär det i princip att kriget
fortsätter. Då står gerillan obeväpnad och dessutom koncentrerad på 31 olika
platser i Colombia, ett lätt byte för Latinamerikas proportionerligt största och
mest stridserfarna armé.
Dick Emanuelsson
ELN-gerillan
säger NEJ till avtalet . . .
AV DICK EMANUELSSON
Colombias andra gerilla, Armén för Nationell Befrielse, ELN, sa i ett uttalande den 8 augusti nej till innehållet i det avtal som Farc har förhandlat fram med regeringen Santos.
“För dem (staten, presidenten och de
väpnade styrkorna) är freden inte resultat av politisk övertygelse utan en
ekonomisk kalkyl. För det är billigare att legalisera gerillan utan att
förbinda sig att göra strukturella förändringar som samhället är i behov av och
undvika en förlängning av motståndskampen som de i längden inte kan kontrollera”.
ELN säger i sitt uttalande att freden
bara kan bli möjlig om de strukturella förändringarna av samhället och staten
genomförs.
”Om oligarkin under 60 års gerillakamp
inte har gett efter delar av sina privilegier till folket, än mindre kommer de
att göra det efter att gerillan har avväpnats. Tvärtom, de kommer att uppmuntras
att vidta ännu mer repression mot de sociala krav. Ännu större delar av fosterlandet
kommer att lämnas över till imperialismen. De sociala klasser som styr vid
makten begriper att freden är avväpnandet av gerillan för att maximera sina
vinster”.
”Den
colombianska oligarkin vill inte fred för den tillåter inga förändringar av sin
struktur för att dominera. Detta stod klart i förhandlingarna med Farc när den
(oligarkin) satte en ”röd linje” för att inte beröra sin ekonomiska modell för
exploatering, för den politiska exkluderingen eller det militära barbariet.
Regeringens lilla fredsvilja visas också genom att bibehålla förhandlingarna
med ELN som frysta”.
.
. . i likhet med Uribe och högern
 |
| Colombias förre president Alvaro Uribe skakar hand med Venezuelas oppositionsledare som med våld försökte störta den lagligt valda regeringen i Caracas. Bägge är överens om att stoppa fredsavtalet i Colombia. |
Alvaro Uribe, Colombias förre president uppmanar sina anhängare att rösta nej till det framförhandlade fredsavtalet.
– För oss återstår det bara
alternativet att säga ja till freden genom att rösta nej i folkomröstningen.
Så kommenterade senator Uribe och
ledningen för hans parti, Centrumdemokraterna beslutet om att tillåta en
folkomröstning om Ja eller Nej till det framförhandlade fredsavtalet mellan
Farcgerillan och den colombianska regeringen. Den colombianska extremhögern,
som Uribe representerar kommer att rösta nej i den kommande folkomröstningen.
Bakom Uribe finns inte bara den
“primitiva extremhögern” i Colombia, utan även delar av den evangeliska och
katolska kyrkan men framför allt delar av den militära generalstaben. Det är
ingen hemlighet att dessa politiska, religiösa och militära krafter historiskt
sett är för en ”militär lösning” av konflikten i Colombia, en lösning som under
52 år visat sig vara en illusion.
De som är motståndare till fredsavtalet
ifrågasätter Författningsdomstolens beslut att sänka gränsen för
röstdeltagandet till minimalt 13 procent eller 4,5 miljoner röstande för att de
ska bli giltigt. Men då ska man ta i beaktande att mycket få val i Colombia har
haft ett valdeltagande större än 50 procent. Vanligtvis brukar det ligga på
30-50 procent. Det är så colombianerna uttrycker sig för att visa vad de tycker
om sin representativa demokrati.
Partierna förbjuds att göra kampanj för
eller mot de två alternativen i folkomröstningen.
Den förre konservative presidenten
Andres Pastrana och dennes försvarsminister, Martha Lucia Ramirez, är också
öppna motståndare till fredsuppgörelsen. De betecknar folkomröstningen som illegitim.
Till skillnad mot den traditionella och
primitiva högern har den sociala och folkliga rörelsen uttalat sig starkt för
ett Ja i folkomröstningen.
– Det är inte oligarkins söner som
skickas ut i kriget utan våra, sa en fackföreningsledare när det stod klart att
folkomröstningen är ett faktum.
Videointervju med Alexandra:
