Colombia: “La vez que me fui a filmar a Marulanda en plena guerra”

Manuel Marulanda en posición de combate en Ríochiquito 1965. El histórico documental del año de 1965 por los franceses Jean Pierre Sargent como camarógrafo y Bruno Muel como director.

La proeza de Pepe Sánchez que no conoce el país

“La vez que me fui a filmar a Marulanda en plena guerra”

Por Roberto Romero Ospina, especial para El Espectador

“Hubo un momento en medio de la candela que los franceses quisieron meterse para filmar algunas escenas de guerra siguiendo una trocha, cuando nos encontramos con Manuel Marulanda diciéndonos, ‘para que se van a meter por allí si esos tiros salen de matorrales y no se ve nada, y después si les pasa algo me los van a cobrar a mí’”, anotó Pepe Sánchez en una entrevista exclusiva con este periodista hace un par de años.

Era la primera vez en su larga vida de cineasta, actor y director de televisión que Sánchez revelaba su experiencia como asistente de uno de los documentales históricos de la resistencia campesina que se fraguó en 1964 tras la ofensiva militar a Marquetalia en 1964 y que desencadenó esta guerra de medio siglo con las FARC que ya culmina.

Unos días antes de aquel evento, de cumplirse 50 años de la ofensiva a Marquetalia, Pepe Sánchez nos dio detalles de su participación en la filmación de “Ríochiquito” diciéndonos que jamás había revelado a la prensa aquellas jornadas.

Video: Versión original 1965 - "Rio Chiquito" en Francés.   

https://youtu.be/OeMRiZgM5_M

Y por primera vez también los lectores de El Espectador tienen acceso a esta información que nos entregó en el Café de la Memoria, envuelto en una gruesa bufanda gris y su cachucha de marino, y que mantuvimos inédita.

Pero también nos contó pasajes decisivos de su vida que revelan siempre su compromiso social, su “vocación subversiva y espirito crítico” y que nada o poco reflejaban los medios que siempre lo han querido presentar como un inofensivo hombre de la farándula. Como su activa participación en las jornadas estudiantiles, siendo alumno de Derecho del Externado, del 8 y 9 de junio de 1954 tras la matanza estudiantil del régimen de Rojas Pinilla.

Recuerda que bajo el gobierno del conservador Guillermo León Valencia en 1963 comenzó a prepararse “una ofensiva contra las llamadas repúblicas independientes del sur del Tolima entre las que se encontraban las zonas agrarias de Marquetalia y Riochiquito. Yo ya estaba vinculado a la televisión desde 1954 cuando la creo Rojas Pinilla y sabía de cine”.

Siguiéndole el paso a los acontecimientos

Diego Montaña Cuéllar,

Pepe se interesaba en seguirle el paso a estos acontecimientos y como él y su familia eran muy amigos del dirigente comunista Diego Montaña Cuéllar, en cuya casa “se hablaba de marxismo y se echaban unos tragos”, le propuso hacer un documental de aquellas regiones campesinas.

“Diego me dijo que hiciera una lista de lo que se necesitaba, entonces incluí una cámara, equipos de sonido, luces, y eso quedó en manos del partido, pero como el trámite se demoraba mucho prácticamente desistimos del proyecto”, subrayó. Para ese entonces ya había estallado la guerra tras la toma de Marquetalia en marzo de 1964.

Pero el proyecto de Pepe Sánchez tendría un giro inesperado unos meses después. “Montaña Cuéllar me llamó a comienzos de 1965 y me preguntó si aún seguía interesado en la idea de filmar allí y ante mi respuesta de: ‘yo encantado’, me cuentó que están por llegar dos cineastas franceses enviados por uno de los mejores documentalistas de todos los tiempos, el holandés Joris Ivens”. El “holandes errante” como se le conocía a Ivens, escogió a Jean Pierre Sargent como camarógrafo y Bruno Muel como director.

Los secretos de una aventura

Pepe Sánchez.

Entonces revela los secretos de la memorable aventura que dio como resultado la realización de uno de las piezas narrativas más premiadas y que le dio la vuelta al mundo poniendo en entredicho al gobierno de Valencia.

Su papel fue de consejero y traductor aunque a veces metía la cucharada dando ideas de la realización del filme.

“Duramos diez días en llegar a la zona asignada de Ríochiquito, en el Huila, donde se habían desplazado los campesinos de Marquetalia y allí estaba el Estado Mayor Central de las nacientes guerrillas que más tarde se convertirían en las FARC. Nosotros pasamos un puesto lleno de militares a quienes les mostramos unas credenciales que yo había conseguido”.

Y añadió lleno de ese humor sarcástico que siempre lo acompañó: “Ellos entraron como documentalistas para realizar un trabajo sobre aves de la selva e indígenas paeces, lo que no era descabellado porque en esa región del Huila abundan los unos y los otros”, mientras se regocijaba por la burla que se le hizo a las autoridades para poder acceder a la zona de guerra.

Jacobo Arenaz, co fundador de las FARC dando
instrucciones a los guerrilleros.

“Básicamente entrevistamos a Jacobo Arenas que en la cinta aparece dando una arenga, a Manuel Marulanda y al joven revolucionario Hernando González, a quien ya había conocido en mi época universitaria en Bogotá”.

A Pepe Sánchez le llamó la atención Manuel Marulanda a quien describió como “el hombre más tranquilo y callado de todos, de una gran sencillez”. Y recuerda que apenas a una escasa hora de cruzar el puesto militar a caballo pues había una tregua entre los dos bandos, detrás de una gran arbolada se encontraban los jefes guerrilleros. Allí filmaron la etapa de autodefensa campesina dedicada al abastecimiento para la posible movilización.

“Vamos a almorzar que estos regresan”

“Allí estuvimos una semana con Isauro Yosa, el patriarca de las autodefensas, Ciro Castaño y los jefes que ya señalé, todos en su política de proteger la vida y en la lucha por mejores condiciones sociales. Y Marulanda con ese olfato de estratega nos dice apenas aparece el alba: ‘a las 8 vamos a desayunar y de inmediato vamos a las trincheras pues no demoran en venir a bombardearnos’, y así fue. Todo eso lo registramos en las cámaras”.

El acoso de las bombas como previó también Marulanda, duró hasta las 12. “Vamos a almorzar que esos vuelven a las 2 pues también se fueron para lo mismo. Lo que se repitió con exactitud de oficina. La andanada de metralla y descargas de fuego desde la aviación solo terminó a la 5 de la tarde”.

El bombardeo de la región de Río Chiquito.

En 20 minutos, los espectadores pueden apreciar las escenas de la violencia: ranchos quemados, los vuelos rasantes de la aviación militar, el éxodo campesino, las arengas de un Marulanda de apenas 36 años o de Jacobo Arenas, y decenas de hombres con el fusil al hombro dispuestos a la lucha y que han marcado este medio siglo de historia. Al final, retumban los ecos de la música indígena en la banda sonora del film.

“Todo ese material de horas lo editaron en Paris haciendo de locutor Alberto Rojas Puyo; yo quería filmar más el lado humano de la tragedia, pero los franceses le dieron más fuerza a la parte política quizá porque la denuncia de la agresión a estas regiones de autodefensa era lo que primaba”, recalcó.

“La orden era dispararnos”

Después vendría la odisea de la salida. “Fueron quince largos días de marcha que trajo como primera víctima al comandante Hernando González quien logró conducirnos a otro grupo que nos esperaba pero a su regreso se equivocó y tomó la misma trocha y no una nueva, y allí lo emboscaron”.

Sánchez nos dijo que les tocó subir los picos más altos del Cauca y descender a las llanuras ardientes del Tolima para ponerse a salvo y resguardar el material fílmico.

“Como nos enteramos más tarde, y como ya sabían que habíamos estado con los guerrilleros, la orden era disparar sin contemplaciones de encontrarnos. Pasamos varios días sin alimentos, solo comiendo unas almendras del monte hasta que otro grupo nos recibió con provisiones y pudo llevarnos a las goteras de Bogotá”.

Los dos cineastas franceses fueron detenidos a su regreso y en menos de 24 horas expulsados de Colombia. Sánchez quedó a cargo de los rollos y salió por otra vía de manera que se salvó el material fílmico que en menos de dos meses se dio a conocer al mundo.

Los guerrilleros del año 1965 en Riochiquito.

Sin embargo, Pepe sufrió duras consecuencias por su audaz participación en aquella memorable realización que siempre reproducen los medios que muestra a Marulanda escribiendo a máquina con apenas 36 años. “Él escribía todas las mañanas una bitácora de los sucesos que luego revisaba Jacobo Arenas quien le tachaba cosas y le decía esto no va y esto sí, algo que no parecía correcto”.

Tuvo tiempo de conversar con Marulanda, a quien no volvió nunca a ver. “Cuando estaba en el colegio San Bartolomé haciendo el bachillerato, un compañero, Armando Yepes, me contó que su familia era desplazada de Ceylan por ser liberales y vio cómo los pobladores de Versalles, en Caldas, dirigidos por el cura, arrasaron con el pueblo. Marulanda me contó, 15 años después, la misma situación, siendo él víctima y por eso se enmontó con varios labriegos y unas pocas escopetas”.

Tocó perderse

Sánchez nunca apareció en los créditos de “Riochiquito”, lo que hubiera sido aún más grave para él. “Me estaban buscando, pero el conocido abogado Rafael Poveda, mi apoderado, me dijo que me presentara ante el juez, Muñoz Martínez, un bárbaro conservador que hizo una especialización en interrogatorios en la España franquista, a ver cómo salía de esta. La situación era muy difícil, pero yo me sentía orgulloso de aquella proeza”.

La pobreza reinaba y reina todavía en las regiones en donde surgió la guerrilla más antigua en Latinoamerica.

Fue a tres diligencias y al terminar la última se entera que las autorizaciones militares para entrar a la zona y que entregaron en los puestos castrenses, habían desaparecido del expediente. “Ante esto Poveda y mi familia me dieron la orden, piérdase de inmediato. Entonces me refugié en Chile y allí pasé cuatro años hermosos. Trabajé como asistente de Miguel Littin en su laureada película “El chacal de Nahualtoro”, y faltando pocos meses del golpe de Pinochet, resolví regresar a Colombia”.

Pepe Sánchez de inmediato se une al grupo de cine político que encabezaba Carlos Álvarez y con él hacen varios documentales y llevan sus películas a barriadas populares, sindicatos y al movimiento estudiantil. Allí también estaban su hermano Carlos Sánchez, Gabriela Samper, y Bejarano, entre otros.

Facilitó su regreso del exilio el olvido del caso además que el ministro de Guerra de ese entonces, el general Reveiz Pizarro y el juez, Muñoz Martínez, que tenía lista la orden de captura, habían fallecido.

El gran artista fallecido, columna ideológica de la dramaturgia comprometida de la TV nacional, siempre fue un abanderado de la búsqueda de la paz. Tenía muchas razones para ello: había visto la guerra con sus propios ojos en Riochiquito hace más de medio siglo.

Slutligt fredsavtal FARC-Santos undertecknat i Bogota

Enheter från Colombias armé koncentrerade. Regeringen Juan Manuel Santos och den högerextrema delen har inte för avsikt att reducera armén. FARC:s överbefälhavare beordrade igår (7 december) gerillastyrkorna att vara beredda på att återigen göra sig stridsberedda inför det sabotage som den militaristiska högern planerar mot fredsavtalet. Det innebär, bland annat, att den mängd artiklar i fredsavtalets som skrevs under den 24 november, ska beslutas var och en av av senaten och representanthuset i den colombianska kongressen. I praktiken, säger Timoleon Jimenez, innebär det en fragmentering av fredsavtalet som slår sönder helheten i avtalet som FARC inte kan acceptera. På detta ska vi lägga den våg av mord mot bonde- och folkledare i de regioner som gerillan är statsmakt. 

Slutligt fredsavtal undertecknat i Bogota

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2016-12-08 / Till slut undertecknades den 24 november den andra reviderade versionen av fredsavtalet mellan vänstergerillan FARC och regeringen Juan Manuel Santos.

– Låt nu orden bara bli de enda vapnen för oss colombianer! sammanfattade gerillans överbefälhavare Timoleon Jimenez, alias Timochenko, i sitt tal.

Det första avtalet undertecknades redan den 26 september och lades fram för att folkomröstas den 2 oktober. Överraskningen var att Nejsidan vann med en hårsmån, 50,21 % för NEJ mot JA som fick 49,78 %, drygt 50.000 rösters skillnad. Valdeltagandet var bara knappt 35 procent.

Orsaken varför nejsidan vann i valet analyserades grundligt efter den 2 oktober. Den extrema högeroppositionen, som leds av den förre presidenten och nuvarande senatorn Alvaro Uribe, kampanjade mot fredsavtalet och riktade in sig mot vissa stora befolkningsgrupper.

Uribes psykologiska krigföring

Till de kristna evangeliska grupperna, som är i kraftig framväxt och mobiliserar hundratusentals människor under pastorernas inflytande hävdade Uribe att med fredsavtalet skulle homosexuella strömningar av det colombianska samhället få ett större inflytande på familjens och barnens bekostnad via en ny utbildningsreform.

Till den armé av taxichaufförer som finns i det avindustrialiserade Colombia uppgav Nejkampanjen att regeringen skulle ta ifrån dem subventioner som skulle överlämnas till demobiliserade gerillasoldater.

Till de familjer med militärer som under 52 år av väpnad konflikt har begravt någon anhörig, sa Uribe att gerillaledarna, i stället för att avtjäna ett straff, i stället väljs in på direkta mandat i kongressen.

Landägarna skrämdes upp med att den i fredsavtalet stipulerade jordreformen skulle konfiskera deras jordar.

Och så vidare. Den känslosamma kampanjen gick hem i dessa grupper men byggde på ren okunskap och kall psykologisk krigföring, menar Ja-sidan. I Sverige kallade vi det 1928 för ett ”Kosackval”!

En FARC-soldat bredvid en avfyrningsramp för gerillaartilleriet och ammunitionslådor från armén som distribuerades till det paramilitära läger som gerillan intog i regionen Södra Bolivar under kriget. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Kongressen godkänner avtalet

Det var med den minimala seger som gerillan och regeringens förhandlare åkte tillbaka till Havanna för att sätta sig ned och under 40 dagar arbeta fram en reviderad version av fredsavtalet. Oppositionen, men också kyrkliga eller sociala grupper presenterade mer än 500 förslag som de ville få in i det nya avtalet. Sextiofem procent av dessa har på ett eller annat sätt tillgodosetts av förhandlarna hos både gerillan som regeringen, hävdar Santos. Trots det kallar Uribe det framförhandlade fredsavtalet för ”kosmetiskt” och ville fortsätta förhala det definitiva beslutet.

Nu har både representanthuset som senaten i landets kongress beslutat att ge sitt godkännande till avtalet. Oppositionen i Uribes parti Centrumdemokraterna deltog inte i omröstningen vilket inte bådar gott för framtiden. För Uribe har en politisk och social bas hos mäktiga ekonomiska och militära kretsar i Colombia som i sin tur kontrollerar de paramilitära grupperna som är intakta. Delar av militären och andra samhällssektorer har tjänat miljarder dollar på kriget och har inget intresse av freden.

Uribe krävde i debatten att det nya avtalet borde folkomröstas men lade ner rösterna när frågan kom upp i de bägge kamrarna.

I mars 2018 äger det rum parlamentsval och i maj samma år, presidentval. Uribe satsar på att dessa två val ska vara symboliska folkomröstningar av fredsavtalet, vilket oroar den demokratiska opinionen i landet. Därför inleds valkampanjen redan i början av 2017.

Nu inleds genomförandet av avtalet

Efter kongressens godkännande inleds nu genomförandet av fredsavtalets olika etapper. Det första är en koncentration, demobilisering och avväpning av gerillastyrkorna i 29 olika läger runt om i Colombia. Sedan följer en lag om amnesti respektive benådning. Den förra måste beslutat i en lag av kongressen medan beslutet om benådning kan tas av presidenten.

Efter dessa beslut kommer verkställande av det substantiella innehållet i fredsavtalet så som den moderata jordreformens genomförande, gerillasoldaternas politiska deltagande, säkerhetsgarantier för den politiska oppositionen, en fråga som är brinnande aktuell. Enbart i år har mer än 70 människorättsledare och aktivister mördats. Den breda vänsterfronten Marcha Patriotica är utsatt för en veritabel mordkampanj har begravt 124 mördade medlemmar under tiden som fredsförhandlingarna har pågått.

Det smutsiga kriget intensifieras nu och riskerar att spoliera fredsavtalet. Erfarenheterna från fredsprocessen och eldupphöravtalet 1984-1990 förskräcker. Den breda vänsterallians (UP) som bildades såg nästan omedelbart hur arméns och paramilitärens gevärspipor riktades mot UP-ledarna som mördades en efter en tills närmare 5.000 av den bästa kadern hade begravts.

Det smutsiga kriget intensifieras

Detta perspektiv förmörkar horisonten och gör att många i dagens Colombia drar paralleller med vänsteralliansen Union Patriotica (UP). Den uppstod som ett resultat av fredsprocessen som inleddes med Farc 1984 och som slutade med att UP begravde över 5000 av sina främsta ledare och medlemmar.

Morden på människorättsledare, fackföreningsaktivister, journalister eller de två gerillasoldater som var på väg mot det läger där de skulle koncentreras och som sköts ihjäl av krypskyttar från armén, oroar den i Colombia välkände författaren, journalisten och sociologen Alfredo Molano:

– Sedan fredsprocesserna inleddes, och nu talar jag inte om den nuvarande med Santos, utan sedan president Betancourt och Farc (1984) har blodbaden fortsatt. På det ska vi lägga den fysiska likvideringen av UP och den nästan utrotade nationella fackföreningsrörelsen. Morden på journalister och medborgarrättsaktivister har bidragit till att “tämja” all opposition och förstärkt den väpnade kampen. Det är det som vi i dag försöker att bryta, men om inte morden stoppas kommer konsekvenserna att bli allvarliga.

Fredsprocessens målsättning

Uribes krav om att gerillaledarna först skulle avtjäna ett fängelsestraff och inte vara valbara i det parti som Farc kommer att skapa, förkastas i det nya avtalet som står fast vid att de ska kunna väljas i allmänna val.

– Motivet för alla fredsprocesser i världen är just att gerillan lägger ned sina vapen och gör politik inom lagens råmärken, sa Santos när han polemiserade mot Uribe.

Enligt avtalet garanteras gerillan fem mandat i senaten och representanthuset under två perioder. Vinner de tre mandat i landet får de ändå fem, som avtalet stipulerar. Men vinner de tio får de bara tio från och med valet 2018.

Konspiration mot Kuba med rötter i civilsamhället och finansiellt stöd från CIA [1-2]

Den colombianska HBTQ-rörelsen Corporación Caribe Afirmativo tog 2015 emot 75.000 dollar (ca 6,7 miljoner kronor) år från det civila förtäckta CIA-organet NED, National Endowment for Democracy.

Konspiration mot Kuba med rötter i civilsamhället och finansiellt stöd från CIA

Av Dick Emanuelsson*

En förkortad version är publicerad i Proletären 2016-12-15

TEGUCIGALPA / 2016-10-26 / Den svenska regeringen säger sig nu vilja öppna sig mot Kuba och satsa miljoner kronor på det så kallade civilsamhället. Om det är av en tillfällighet eller inte, låter jag vara osagt, men det är exakt samma beslut som Obamaadministrationen har fattat.

Konspirationen mot Kuba i Washington och Rosenbad har inletts och redan nu kan vi se konkreta yttringar av hur det går till i följande fall från Colombia. Där fungerar två, av tusentals ”NGO:s” som politisk ”murbräcka” och stöd för den lilla men i västmedier otroligt upphaussade kubanska opposition som vill se ”demokratiska förändringar” som i grunden bryter upp den kubanska socialismens viktigaste landvinningar. Därefter ligger vägen återigen öppen för USA att kolonialisera Kuba.

USA:s PSYKOLOGISKA KRIGFÖRING MOT KUBA intensifieras i dessa dagar. Det borde vara tvärtom efter Barack Obamas officiella besök i Kuba i december 2014 då han lovade en ny era i relationerna mellan de bägge staterna. Men blockaden har förstärkts i stället för att ha upphört. I FN för Obama ett cyniskt spel när han, som den högste ansvarige för USA:s utrikespolitik, ger order till sin FN-ambassadör att lägga ned sin röst när frågan kom upp till omröstning i onsdags (26 oktober 2016). Israel, som politisk släpvagn gjorde likadant.

Den psykologiska krigföringen tar sig varje gång allt mer sofistikerade uttryck och former för att fälla den kubanska regeringen. Verktyget i den första politiska och ideologiska etappen heter NGO, icke regeringsorganisationer.

De olika förtäckta civila CIA-organen som alla verkar mot Kuba och Venezuela via NGO-rörelser, såväl på Kuba som via stater.

Här i Honduras, två timmar från Havanna, finns det omkring 5.000 NGO:s. I Nicaragua talas det om 6.000. De är småföretag där ”El Director” ofta sitter på livstid och förvandlar den rörelse som kanske i sin linda var något av vad vi hade på 1970- och 80-talet i Sverige, en solidaritetsrörelse med hängivna medlemmar som arbetade oförtrutet för att gagna den speciella saken, till att bli ett kanske inte överdrivet vinstrikt företag, men där ledningen har löner som ofta ligger tio gånger högre än genomsnittet. Kontrasten är den verkliga levande solidariteten som till exempel Spanienhjälpen på 1930-talet eller Vietnamrörelsen på 1960- och 70-talet, emblematiska exempel på fantastiska rörelser som spontant och senare organiserat växte fram ur folkdjupet i Sverige.

Miljoner dollar till anti-progressiva kampanjer

Men dagens ”NGO:s” är småföretag som är totalt beroende av statliga eller utländska medel.

Så också i Latinamerika. Det finns knappt några fackföreningar kvar men det finns NGO i Honduras eller Colombia som blir ett slags politiskt alibi eftersom ägarna förbjuder arbetarna att organisera sig i fackföreningar på fabriker eller bananplantager men där NGO:s har tillträdde för att verifiera om arbetarna utsätts på ett omänskligt sätt.

I detta arbete går ofta USAID eller NED in och ger sitt stöd. Och därmed har oberoendet tagit slut. USA-organen anslår varje år miljoner dollar till dessa NGO:s där merparten på den amerikanska kontinenten går till de NGO som intar en kritisk inställning till regeringarna i Kuba, Venezuela, Nicaragua, Bolivia eller Ecuador.

Tagit över CIA:s arbete

Låt oss ta exemplet Colombia där det avslöjades att Corporación Caribe Afirmativo (Corporación Caribe) och den Afrocolombianska rörelsen Cimarron har tagit emot och fortsätter att ta emot finansiering från USA-institutioner. I Latinamerika och stora delar av världen betraktas dessa institutioner som förtäckta civila organ i tjänst hos CIA. En av dessa är NED, National Endowment for Democracy som skapades av president Ronald Reagan 1982. Medgrundaren av NED var akademikern Allen Weinstein som öppenhjärtligt beskrev NED:s operationer i ett uttalande 1991:

“Mycket av det som vi gör nu, via NED, gjorde CIA i en dold form för 25 år sedan”.

Allen Weinstein och NED:s förvandling och övertagande av CIA:s uppgifter.

USA ger aldrig något gratis av generositet utan att få något i gengäld. Minns John Quincy Adams, USA:s sjätte president (4 mars 1825–4 mars 1829) som redan då sammanfattade USA:s utrikespolitik på ett utomordentligt sätt och som gäller även i dag: “USA har inga permanenta vänskapsrelationer men däremot permanenta intressen”!

Så även om de två NGO-rörelserna Cimarron och Corporación Caribe har ädla syften inför sin krets de opererar i, vilket vi inte ifrågasätter, kostar det alltid något att ta emot dollar från den stormakt som ser sig som Världspolis.

´Utbildningskonferenser´ täckmanteln

Corporación Caribe tog i februari 2014 emot en grupp kubanska regeringsmotståndare. Rörelsen organiserade den 4-10 september i Bogota i år i en konferens som arrangerades av en costarrikan, Carlos Quesada som dock inte var närvarande på konferenserna. Quesada leder organisationen Institutet Ras, Rättfärdighet och Mänskliga Rättigheter, IRED och enligt den colombianske journalisten Alberto Acevedo tar Quesada emot hundratusentals dollar från State Departements olika organ för att samordna kampen mot Kuba utomlands.

Täckmanteln är ´utbildningskonferenser´ där deltagarna utbildas i att skapa en ”skuggrapport” när olika internationella organ som FN, OAS, med flera presenterar sina officiella rapporter. Det är en lobbyverksamhet som kan verka oskyldig, och som är det i de flesta fall. Men när det gäller länder som brutit med beroendet med USA så som Venezuela, Kuba, Nicaragua, Ecuador, Bolivia med flera handlar det om att ”få in en fot” i slutrapporten från det påstådda ´civilsamhället´ med en negativ klang mot de nämnda länderna. Rapporten blir därefter en ´källa´ för de korporativa medierna och Vita Huset som använder `källan´ i sin psykologiska krigföring mot de nämnda länderna.

Därför skrev och försäkrade Cimarrrons direktör, Juan de Dios Mosquera, efter ett besök i Kuba 2011 ”att han skulle göra allt för att tillintetgöra den där romantiska myten om den eviga revolutionen på Kuba”.

På konferensen 4-10 september i år sammanstrålade flera NGO:s i Bogota, som den colombianske kollegan Alberto Acevedo, en veteran i den journalistiska sfären i Colombia, skrev i veckotidningen Voz.

Carlos Quesada, en costarikan som av de kubanska myndig- heterna utpekas som en agent i State Departement som tilldelas hundratusentals dollar för sina antikubanska operationer utom- lands.

Enligt Acevedo är IRED en NGO och ett instrument som används av State Departement i sitt politiska och ideologiska krig mot den kubanska revolutionen. IRED ”tar emot kopiösa summor från USA:s UD och de olika underrättelseorganen för att driva antikubanska program i utlandet. De nationella NGO-rörelserna ikläds en utstyrsel som ´civilsamhälle´ men som i verkligheten utgör en konspiration mot den socialistiska revolutionen i Kuba”, sammanfattar den colombianske reportern förvandlingsprocessen av dessa NGO.

Reaktioner och replik i VOZ

Acevedos artikel som publicerades den 21 oktober [1] orsakade stor uppståndelse och upprördhet hos de två NGO:s som hade pekats ut i grävarreportaget.

Direktörerna för “Corporación Caribe Afirmativo och Cimarron krävde och fick utrymme för replik i nästkommande nummer i VOZ. De menade i allmänna ordalag, utan någon som helst konkret sakreplik, att innehållet inte stämde med verkligheten.

“Det klagas över att Caribe Afirmativo deltar i aktiviteter med målsättningen att slå mot den kubanska regeringen och dess ideologi. Det är inte sant för det omfattar inte vår organisations uppgift att utföra denna form av aktiviteter. Inte heller att stödja initiativ som slår mot regeringar och rätten till medborgarnas självbestämmande i hela världen”, skrev Wilson Castañeda Castro, Direktör för Corporación Caribe Afirmativo.

Faksimil över artikeln som publicerades i Voz av Alberto Acevedo, den 21 september, 2016.

Lovar “riva ned den romantiska myten”

Juan de Dios Mosquera, direktör för Cimarron, var å sin sida inte heller han konkret i sin kritik av innehållet i den kritiserade artikeln. Vad han inte nämnde alls var hans skrivning i tidskriften ISLAS efter att han hade återkommit från sin resa till Kuba. Där togs han emot av den kände kontrarevolutionären Manuel Cuesta Morua, starkt bunden till den högerextrema militaristiska kubanska exilen i Miami. Acevedo citerade i sin artikel Mosqueras slutord i ISLAS:

“Från och med detta mitt första besök i Kuba ska jag bli en missionär för att riva ned den romantiska myt om den eviga kubanska revolutionen som jag har förstått har misslyckats och är ogenomförbar sedan mer än ett halvt sekel. Den är lika skröplig som Fidel Castro själv, liksom husen i Havanna, som Kubas bilar”.

Juan de Dios Mosquera (till vänster) och Manuel Cuesta Morua med tidskriften ISLAS i handen.

Pengarna från Plan Colombia byggde ett kvinnonätverk

Mosquera säger i sitt brev-replik att han har haft ett hederligt liv. Men ett oberoende hos en NGO-organisation börjar halta om den blir beroende av en stat och inte sina medlemmar. Ett snäpp än värre är om de ekonomiska resurserna kommer från en krigsplan som Plan Colombia.

När lagprojektet Plan Colombia lämnades över till USA-kongressen av president Bill Clinton i slutet av 1990-talet tog senatorn Paul Coverdell, som förste talare, ordet och sa:

”För att kontrollera Venezuela (som förfogar över världens största oljereserver) måste vi ockupera Colombia militärt”.

När USAID 1990 presenterade Plan Colombia inför studenterna i universitetet Javeriana, oligarkins eget universitet i Bogota, talade de om att det handlade om en social plan som visserligen skulle ha en militär del, men det viktiga var den sociala delen som skulle ge de fattiga colombianerna hopp om ett rikare liv. Men även om det var ett rikemansuniversitet svalde inte studenterna USAID-representanternas mycket vältaliga presentation och en av studenterna sa:

”Det är möjligt att Colombia tillhör den så kallade Tredje Världen, men vi har ett eget förstånd och hjärna att tänka med”.

Och mycket riktigt. Av de nära åtta miljarder dollar Plan Colombia kostade de colombianska skattebetalarna utgjorde över 70 procent militära komponenter. Resten gick till andra samhällsdelar som nästan alla på ett eller annat sätt tillfredsställde de väpnade styrkorna intressen.

Men i Cimarrons egna publikationer på nätet kan vi läsa följande:

“Som en strategi för den Cimarrons Nationella Kvinnoförening, och med hjälp från USAID-Plan Colombia skapades det Nationella Afrocolombianska Kvinnonätverket KAMBIRI” [2].

 

Faksimil av Cimarrons egen webbsida som berättar om hur deras kvinnonätverk skapades med hjälp av USAID-Plan Colombia.

Mosqueras allierade bjöds in till Demokraternas konvent

Den kubanske regeringsmotståndaren Manuel Cuesta Morua är en av favoriterna i EU. Han påstår sig vara socialdemokrat och har genomfört flera turnéer i Europa där han försökt uppbåda politiskt som ekonomiskt stöd för sin konspirativa plan på Kuba.

Men inte bara EU öppnar sin famn. Även i USA tas han emot av tvåpartisystemets folk. I augusti i år bjöds han in till demokraternas konvent för att som mentor och föreläsare tala om behovet av att ”bekämpa diktaturen och genomföra demokratiska förändringar i Kuba”.

Framför sig hade en ett stort fora med unga latinamerikaner som ska bli ”de framtida unga ledarna i Latinamerika och Karibien” som ska främja de demokratiska idéerna. Ungdomarna var specialutvalda och representerade den politiska högern i Latinamerika, men som ska formas med ”moderna demokratiska idéer”. Finansiär var demokraternas internationella institut NDI (The National Democratic Institute).

På forumet talade även den 35-åriga Ana Margarita Vijil, ordförande för det nicaraguanska partiet MRS, (Movimiento Renovador Sandinista), Rörelsen för Sandinistisk Förnyelse. Nu är MRS varken Sandinistisk eller vänster utan mer eller mindre öppet USA-vänligt. Vijil inte bara kramade om och lät sig fotograferas med Manuel Cuesta utan även med USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright (1997-2001). Vijil har även upprepade gånger sammanträffat med Ileana Ros Lethinen, en rabiat antikommunist och antikubanska.

Ana Margarita Vijil, MRS, med Madeleine Albright, utrikesminister 1997-2001, en träff på demokraternas partikonvent i augusti i år.

För några år sedan fick Vijil det så kallade “Fullbrightstipendiet” och studerade två och ett halvt år på Arizonauniversitetet. Stipendiet delas ut till unga latinamerikaner som ska utvecklas till kommande unga demokratiföreträdare i sina hemländer.

Men vilken slags demokrati förespråkas? Den som förkastas av USA:s halva befolkning, främst de fattiga som aldrig går till valurnorna? För till USA:s kongress väljs aldrig en vanlig arbetare utan enbart miljonärer. Många av de senaste årens “Fullbrightstipendiater” har varit och är venezuelaner. 

Vijil med Manuel Cuesta Murúa, på demokraternas partikonvent. Det är denne Cuesta som var Juan de Dios Mosqueras värd under Cimarronledarens besök i Havanna 2011.

I Mosqueras sällskap rör sig Lethinen

Den republikanska kongresskvinnan Ileana Ros Lethinen är dotter till en militär officer som tjänstgjorde hos den kubanske diktatorn Fulgencio Batista. Denne störtades av rebellerna med Fidel Castro i spetsen den 1 januari 1959 då Revolutionens seger var ett faktum. Fadern blev sedermera CIA-agent när familjen anlände 1960 till Miami.

Ileana Lethinen är även ordförande för Representanthusets utrikeskommitté. Efter MRS-ledaren Vijils besök hos Lethinen tidigare i år, lade Lehtinen ett lagförslag, Nica Act., som beordrar USA:s representanter i internationella finansorgan som Världsbanken att lägga in sitt veto mot lån till Nicaragua. Lagprojektet gick enhälligt igenom i Representanthuset och ska senare behandlas i senaten.

Vijil: ”OAS måste tillämpa sin ”Demokratiska Charta”!

För att kröna sin meritlista kräver MRS och Vijil att OAS beslutar om att utlösa den så kallade Demokratiska Chartan mot Nicaragua. Det innebär en direkt intervention i landets inre angelägenheter.

Motivet för detta uppseendeväckande krav var att Sandinistregeringen påstås ha strypt alla demokratiska kanaler i landet och lagt beslag på alla statliga och offentliga institutioner.

Nu är det inte vilken regering som helst utan en som har fått två tredjedelar av rösterna i valet 2011 och nu, den 6 november, tippas få ännu högre siffror. Orsaken? Att den förkrossande majoriteten har fått det helt enkelt mycket bättre, framför allt de fattigaste. Att det är logiskt att ett så stort och mäktigt parti och lägger beslag på de strategiska posterna i statsapparaten. Var det inte Gösta Bohman, högerpartiets tidigare ledare (1970-1981) som påstod att Sverige var en ”socialdemokratisk diktatur” eftersom borgerligheten inte vann ett enda val mellan 1932-1976.

OAS, de Amerikanska Staternas organisation döpte Che Guevara till ”USA:s Ministerium för Koloniala frågor”.

Söker stöd hos USA för intervention

Men det kan vara intressant att konstatera att denne ”förnyade sandinist” kräver att det land som stod bakom mordet på Nicaraguas nationalhjälte Augusto Cesar Sandino 1936, den stat som skapade, tränade och finansierade Contras på 1980-talet och som minerade alla nicaraguanska hamnar 1984 ska gripa in och avgöra vad som är demokratiskt eller inte i Nicaragua. Det är den ståndpunkten som den USA-utbildade MRS-ledaren förfäktar när hon för på tal temat ”Demokrati”.

Ana Margarita Vijil, tredje från höger på kontoret hos den republikanska kongressledamoten Ileana Ros Lehtinen (i mitten med gult röja/jacka). Lehtinen kom till Honduras efter den militära statskuppen den 28 juni 2009 för att krama om kuppmannen Roberto Micheletti. Micheletti betecknade Lethinen och mötet “som en belöning från Gud”." “Säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig vem du är”!

I tjänst i USA:s utrikespolitik

Om Cimarrons Juan de Dios Mosquera vill att vi ska ta honom på allvar borde han tänka på vem han sammanstrålar med, såväl i Kuba som i andra länder där Onkel Sam har sina smutsiga fingrar med i spelet. För Manuel Cuesta föreläser i USA för att politiskt forma ungdomar i tjänst i USA:s utrikespolitik. Vad denna representerar, i synnerhet i Colombia med sju militärbaser under Pentagons kontroll, vet alla i Latinamerika.

Men det hindrar inte Mosquera att ge Manuel Cuesta politisk legitimitet genom sina möten med honom i Havanna, inte heller att ta emot tusentals dollar från krigsplanen Plan Colombia.

Dessa dollar är fläckade av blod från svarta civila i USA, mördade av vita rasistpoliser. Men även besudlade från blodet från sina egna landsmän som slitits sönder av bomberna från Plan Colombia, från kulsprutekärvarna från de av USA levererade Black&Hawkhelikoptrarna, en flottilj på 100 helikoptrar som såldes till president Andres Pastrana som nu, i sällskap med sin före detta kollega Alvaro Uribe gör allt för att förhindra att det slutförhandlade fredsavtalet med FARC-gerillan skjuts i sank.

Cimarrons “sponsorer”: USAID, EU, som inte är något annat än USA:s utrikespolitiska filial och till och med den svenska regeringens SIDA. Vad är det för oberoende vi talar om?

Tusentals NED/CIA-dollar till Corporación Caribe

Och hur står det till med Corporación Caribe Afirmativo som arbetar med HBT-grupper vid den colombianska atlantkusten?

Med några snabba sökningar på Google med sökordet NED, (National Endowment for Democracy), och Corporación Caribe hittar vi följande: “Latin America and Caribbean Regional”, Colombia 2011 [3]:

Corporación Caribe
$39,953 USD
To promote increased institutional transparency and accountability in the City Councils of Barranquilla and Santa Marta. CorCaribe will monitor and evaluate the work of the councils and will produce a series of reports analyzing their activities. These reports will be presented to citizens and the media to raise greater awareness about the work of the councils, and to increase citizen confidence in the councils.

Faksimil del web de NED.

För 2015 hittade vi följande i Google där HBT-föreningen tog emot 75.000 dollar, 6,7 miljoner kronor [4]:

Promoting LGBT Political Participation and Leadership+

Corporacion Caribe Afirmativo

$75,000

To promote LGBT political participation and leadership in Colombia, Peru, and Honduras. Caribe Afirmativo will work with LGBT human rights activists and candidates running for office in the three countries. Caribe Afirmativo will work with partner organizations in Peru and Colombia to establish open dialogue with political parties to advance the rights of the LGBT community to participate in political party activities and institutions . Caribe Afirmativo will hold meetings in Honduras to expand its work in Central America.

Faksimil del web de NED.

Corporación Caribe tog emot ”CIA-agent”

Vad vi läser ovan är att Corporación Caribe Afirmativo rör sig med tusentals dollar men även att CIA:s civila fasad nu hyser så stort förtroende för Corporación Caribe att organisationen får nästan dubbelt så stort anslag som den fick 2011 för att ”utvidga” verksamheten till andra länder. Jag anser inte att det är dåligt, tvärtom. För samordning och solidaritet är helt nödvändigt för att slå tillbaka det utbredda våldet mot HBT-gruppen i både Colombia som kontinenten i allmänhet. Men organisationen förlorar sitt oberoende med USA-pengarna.

I Honduras, där jag lever och arbetar som reporter med kontinenten som arbetsplats har 238 personer från HBT-gruppen mördats sedan militärkuppen den 28 juni 2009. Den understöddes av Hillary Clinton som utrikesminister, enligt Wikileakstelegrammen.

Hur många HBT-personer har mördats i Kuba? Vad jag vet så har ingen mördats under den senaste tioårsperioden, vilket inte betyder att det inte finns både våld och fördomar mot denna grupp.

Men HBT-gruppen i Honduras mördas som om de vore flugor. Det har konstaterats, framför allt i vittnesmålen från HBT-gruppen, att det handlar många gånger om poliser som är gärningsmännen. Såväl USA som Colombias polisiära och militära rådgivare utbildar den honduranska polis- och militärmakten.

Detta foto borde Wilson Castañeda (1:a från vänster), direktör för Corporacion Caribe, känna igen. Fotot är taget i februari 2014 i Cartagenas (Colombia) internationella flygplats när en kubansk delegation, med bland annat kontrarevolutionära kubaner som Juan A. Madrazo Luna, Fernando Edgardo Palacio och Víctor Manuel Domínguez García anlände. Men där finns också, längst ut till höger, Carlos Quesada, direktör för IRED.

Wilson Castañeda Castros kritik i sitt genmäle till VOZ var rent allmän. Han säger att han inte deltog i Bogotakonferensen 4-10 september. Det är möjligt att det är så trots att Corporación Caribe stod som arrangör för konferenserna i Bogota. Han säger även att det inte är organisationens politik att slå mot andra länder och regeringar och förkastar att det skulle pågå en konspiration mot Kuba, vilken var rubriken på artikeln i Voz.

Men verkligheten överträffar för det mesta svävande genmälen. För Wilson Castañeda stod som värd i egenskap av direktör för Corporación Caribe i ett möte som hölls i Cartagena de las Indias i februari 2014. Kontrarevolutionärerna Juan A. Madrazo Luna, Fernando Edgardo Palacio, Víctor Manuel Dominguez García och. . . . señor Carlos Quesada, IRED:s högste chef, kom på besök.

Cartagena, Colombia 2014: Ett sammanträde mellan Corporación Caribe och dess kubanska gäster, leda av Carlos Quesada, från IRED.

Den kubanska dissidentdelegationen besökte inte bara Gamla Stan i turiststaden Cartagena utan de närvarande höll även enskilda överläggningar, som vi kan se av fotot.

Min gamle kollega och vän Alberto Acevedo misstog sig inte i sin grävarartikel som han rubricerade: “Conspiración contra Cuba”, som inte bara utförs från CIA utan även i den NGO-värld som blir allt mäktigare.

Castañeda och hans kubansk-costrrikanska gäster i Cartagenas Gamla Stan. Trea från höger står Carlos Quesada och längst ut till höger Wilson Castañeda.

Noter:

[1] Conspiración contra Cuba. Por Alberto Acevedo

 http://www.pacocol.org/index.php?option=com_content&view=article&id=18934:conspiracion-contra-cuba&catid=90&Itemid=517

[2] CIMARRON 30 AÑOS, Luchando por el respeto y los derechos del pueblo afrocolombiano

http://movimientocimarron.org/cimarron-30-anos-luchando-por-el-respeto-y-los-derechos-del-pueblo-afrocolombiano/

  

[3] NED 2011: Latin America and Caribbean Regional, Colombia

http://www.ned.org/region/latin-america-and-caribbean/colombia-2011/

 

[4] NED: 2015: Promoting LGBT Political Participation and Leadership+, Corporacion Caribe Afirmativo

http://www.ned.org/region/latin-america-and-caribbean/latin-america-and-caribbean-regional-2015/

 

[Originalversionen på spanska finns i länken: https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=1363645621528263480#editor/target=post;postID=8963402188782505242;onPublishedMenu=allposts;onClosedMenu=allposts;postNum=0;src=link]

* Dick Emanuelsson har arbetat som reporter sedan 1984. Sedan 2000 är han reporter i Latinamerika på heltid. Han har dessförinnan gjort många reportageresor och det var till Kuba och 1977 han första gången beträdde den latinamerikanska kontinenten. Han bor i Honduras sedan 2006. Han flyttade dit efter att ha mordhotats i Colombia under hela 2005. Emanuelsson hade då bott och arbetat i landet sedan 2000. Bakom mordhoten stod den hemliga politiska polisen DAS-G3, en illegal del av kontraspionaget under formellt befäl av president Alvaro Uribe. Emanuelssons liv registrerades dygnet runt och dokumenterades i en dossier på 476 A4-ark som beslagtogs av åklagarämbetet när detta slog till i februari 2009 mot DAS efter att säkerhetspolisen bland annat hade överlämnat namnlistor på personer ur oppositionen till de paramilitära dödsskvadronerna. DAS-chefen Jorge Noguera dömdes till 25 års fängelse.