Vägen till Gerillan [2-2]: Så lever och kämpar gerillan

 

Uppställning i FARC:s centrala läger under Gerillasamordningen Simon Bolivars 2:a konferens, mars-april 1988.
FOTO: DICK EANUELSSON.

Vägen till Gerillan [2-2]

Så lever och kämpar gerillan:

”Vi är solda­ter i en revolutionär armé, såväl män som kvinnor”

Av Dick Emanuelsson

FARC-LAND, COLOMBIA / 1988-03-21 / Mulåsnan spar­kade gerillasoldaten ”Ramiro” rakt i skrevet. Han vek sig och föll ihop. Och förlorade medvetandet.

Det hände för två veckor sedan. Ramiro, som sparka­des av en mulåsna befinner sig nu i FARC:s högkvarter, El Estado Mayor Central, det högsta gerillabefälet, där han får behandling av lägrets läka­re och sjuksystrar.

– Den förbannade mulan sparkade mig rakt på testiklarna. De blev som fotbollar. Mina skador var så allvarli­ga att läkaren vid den militära fronten som jag var statione­rad på inte kunde behandla mig. Därför tvingades kam­raterna bära mig hit på bår under tre dagars färd, berät­tar han.

För Ramiros kamrater innebar det en svår strapats. De färdades på natten med full krigsutrustning eftersom det var ett område där FARC inte hade den totala kontrollen. De bar honom över bergstoppar på 3 500 meters höjd. Ner i ”quebradas”, flodraviner, över floder på egentillverkade flottar.                 ,

Men nu låg Ramiro, som är hans krigsnamn, i en hängmatta, till synes välmående, men enligt egen utsa­go, med svåra värkar.

Så mals majset som blir "arepa", den colombianska tortillan. I ugnen bakom "bagarna" tillagas tortillan. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Fördriver tiden med böcker

Han förspiller ingen tid. I hans händer vilar en tjock volym från Progress förlag i Moskva. Titeln är ”Den internationella arbetarrörelsens historia”.

Och det illustrerar på ett bra sätt livet i FARC:s etablera­de läger.

Vad kommer att hända med Ramiro när han är kurerad? Han är bestämd i sin uppfattning:

– Jag kommer att bege mig till den militära fronten omedelbart. Varje gerillasoldat behövs i kampen mot fascisterna och oligarkin.

Det är många småborgare som romantiserat gerillali­vet. Men desto färre som förverkligat det. Och det existerar sannerligen ingen romantik i att vara gerillasoldat.

Klockan 4.50 är det uppställning, eller ”formación”, som det kallas. Där fördelar respektive plutons kom­mendant de arbetsuppgifter som skall utföras under dagen.

Ett intensivt arbete inleds i lägret. Logemen­ten städas, svabbas med såpa och vatten. Virket i alla anläggningar luktar välgörande rent. Toaletterna och duschutrymmen likaså. Rabatterna och rensas från ogräs. Hönorna, korna och ankorna utfodras. Frukosten förbereds och lagas.

– Innan frukosten duschar alla, berättar Olga, kvinn­lig gerillasoldat med fyra år i gerillan. Det är obligato­riskt. Vårt liv i lägret kännetecknas av strikt disci­plin och regler, enligt det interna reglementet.

Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia-Ejército del Pueblo.
Colombias Väpnade Revolutionära Styrkor-Folkets Armé.

Stort inslag av kvinnor

Inslaget av kvinnor är stort. De märks genast. För en utomstående, särskilt en man som själv gjort militär­tjänst, inställer sig omedelbart frågan om hur det rent kroppsliga förhållandet är mellan kvinnor och män.

– Vi befinner oss inte här för nöjes skull. Vi är solda­ter i en revolutionär armé, såväl män som kvinnor. Männen är våra bröder, våra stridskamrater, understry­ker Olga.

Men visst existerar det kärlek. . . Många i gerillan har förhållanden, de sällskapar. De är medvetna om att de när som helst kan separeras när en skickas ut till stridsfronten. Det centra­la lägrets funktion begränsar sig bara till utbildning, sjuk­vård och andra kortare uppgifter. Under sådana för­hållanden inser också soldaterna att de kan tvingas att vara separerade under lång tid. De befinner sig ju i krig.

Olga är en av de gerillakvinnor som haft ett förhållande med en stridskamrat.

–  Vi var tillsammans i två år. Jag hade blivit gravid när han begav sig till fronten. Strax innan jag förlöste vår flicka blev hans pluton överfallen i ett armébakhåll. Han dödades och fick aldrig träffa sin dotter. Men i henne ser jag ändå en sinnebild och fortsättning av min kamrat.

Olga ser sammanbiten ut när hon berättar sin tragiska historia. Men några tårar fäller hon inte. Hon är väl medveten om konsekvenserna av att ansluta sig till gerillan. Och med den starka inre övertygelsen som utmärker FARC:s medlemmar, har hon övervunnit sorgen över sin fallne strids- och livskamrat. Hon vet att det är ett öde som kan drabba dem alla, inklusive henne själv.

– En vän i Bogotá tar hand om min flicka, hon har det bra. Naturligtvis är det jobbigt ibland när jag tänker på henne. Men här i lägret är det omöjligt att ha henne. Flygvapnet kan bomba oss när som helst och jag kan inte leva i staden eftersom arméns underrättelsetjänst känner mig. Därför är min dotter säkra­re i staden än i lägret.           '

Och apropå lägret. Egentligen är det inget läger. Det är en större by med alla dess olika former av sam­hällelig service. Lägret har funnits i många år. Redan under den stora ”La Violencia”, våldsvågen som svepte över Colombia 1948–1953, hade liberalerna upprättat sin huvudstab i bergen. Platsen ligger 20 minuter i helikop­ter från Bogotá. När fredskommissionen besökte lägret 1984, landade man här.

– De gjorde stora ögon, berättar den legendariske gerillaledaren Manuel Marulanda, alias ”Tirofijo”, (”Den pricksäkre”).

Reportern med den kvinnliga gerillasoldaten Olga. FOTO: ALVAN.

”Vågar inte bomba”

Hur är det möjligt att lägret inte har bombats, frågat sig alltid en utomstående. Gerillasoldaterna och deras kommendanter brukar alltid le åt frågan.

– Det beror helt enkelt på att de inte vågar, brukar svaret bli.

Och det bekräftar till och med överbefälhavaren för den 70 000 man starka armén i Colombia. Det skulle kosta för mycket. Landvägen är det omöjligt. Soldaterna skulle bli ett lätt byte för gerillan. Luftvägen har det också sina risker eftersom hela bergskammen som om­ger lägret på tre sidor är täckt av gerillans maskingevärsbatterier.

Men bevakningen behövs bara på tidiga dagen, under senare delen av eftermiddagen sänker sig molnen som en skyddande slöja över bergen och lägret.

Landvägen tar det tre dagar att ta sig till lägret, oav­sett från vilket man kommer. Under vägen dit ser man bara affischer eller målade slagord för Union Patriotica, (UP), den politiska och legala vänsterallians som skapades efter att Farc och den konservativa regeringen Belisario Betancour hade ingått ett ”Avtal om Eldupphör” i maj 1984.

UP fick vid valet 1986 parlamentarisk representation. Men det ”Smutsiga Kriget”, eller i klartext den fysiska likvideringen av den colombianska vänstern i form av UP inleddes redan efter att presidentvalet 1986. UP:s kandidat, Jaime Pardo Leal skakade om tvåpartisystemets liberaler och konservativa och mördades den 11 oktober 1986.

I lägret lever människorna tryggt jämfört med revolu­tionärerna som kämpar underjordiskt i städerna. Varje dag får gerilla­soldaterna ta del av nyheter som meddelar att medlemmar i UP, arbetare eller bönder fallit offer för dödsskvadronerna i massakrerna.

Men de ger igen för sina stupade kamrater i striden. FARC, som är den största och äldsta gerillaorganisationen i Latinamerika, har utvecklats på ett imponerande sätt.

I dess led återfinns tusentals gerillasoldater. Från att ha varit en grupp på 48 bönder som stod emot 16 000 mo­dernt utrustade armésoldater 1964 vid slaget om Marquetalia, opererar nu FARC, enligt arméledningen, på över 42 militära fronter över hela landet. Inofficiellt sägs det att FARC har upprättat närmare 60 militära fron­ter.

Ett av flera stridsvärn runt gerillalägret. Till höger JOSELO LOSADA, en av Farcgerillans grundare tillsammans med Manuel Marulanda och Jacobo Arenas. Losada tillhör de 48 bönderna från slaget i Marquetalia, maj 1964. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Sjukvård i lägret

I det centrala lägret finns läkare, fyra sjuksystrar, till och med en tandläkare och dennes assistent. Hit kommer också colombianer från städerna för att genomgå utbildning på gerilla­skolan.

Under mitt två veckor långa besök hos FARC, genom­fördes också det andra mötet för ”Gerillasamordningen Simon Bolivar”. Under tre dagar sammanträdde de sex existerande gerillaorganisationerna för att dra upp de politiska och militära riktlinjerna för den fortsatta gemensamma kampen.

För den colombianska oligarkin och dess armé, är enandet av gerillan ett svårt bakslag. De har under alla år kunnat rida på splittringen inom gerillan. Men nu har denna, genom samtal, undanröjts.

Gerillan strävar till att ena sig i en enda stor folklig och revolutionär armé. De inser att enheten är en förut­sättning för att kunna krossa oligarkin i Colombia.

För Olga, Coneyda och min lille 13–årige kompis ”John–Jairo”, som varit fyra år i gerillan, står saken klar; de är beredda att ge sina liv för ett fritt och demokra­tiskt Colombia.

För den colombianska arméledningen utgör dessa ett dödligt hot. Men för folket ett löfte.

Reportaget publicerat i den autentiska dagstidningen Norrskensflamman, sidorna 9-10 lördagen den 16 april 1988.