viernes, 18 de marzo de 1988

Colombia: El camino a la guerrilla [1-3]

 

El reportero sueco DICK EMANUELSSON en el macizo montañoso oriental de la cordillera de los Andes, tres días de jornadas a caballo hacia la base central de la guerrilla de las FARC, junto con ÁLVARO ANGARITA, viejo amigo y colega del semanario VOZ, órgano del Partido Comunista Colombiano, PCC.


El camino a la guerrilla [1-3]

Por Dick Emanuelsson

Como primer periodista sueco, visité el principal campamento de las FARC en las montañas colombianas. FARC significa Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia, la organización guerrillera más grande y antigua de toda América Latina.

Las FARC luchan actualmente en 42 frentes militares en la guerra contra la oligarquía y el ejército y su brazo paramilitar. El cuartel general de las FARC es una base bien vigilada en la Cordillera Oriental, a sólo 20 minutos en helicóptero desde la capital, Bogotá. Pero volar sólo hace al ejército. Como reportero, llegué a la base por tierra, ¡un viaje de tres jornadas a caballo!

 

ZONA LIBERADA, COLOMBIA / 1988-03-18 / Tres días antes había recibido el mensaje: “A las 7 horas nos encontraremos en ese lugar... Debes tener botas de goma, linterna, navaja, impermeable, botella” de brandy, guantes, gorro y poncho”.

Llegué 15 minutos antes a nuestro lugar de reunión. Ninguna persona de contacto. Eran las 7 horas y todavía no había nadie. Empecé a preocuparme. A las 7 y cuarto llegó mi contacto. Llevaba un paquete de libros bajo el brazo y estaba pulcramente vestido.

– ¿No ha llegado una camioneta gris?, me preguntó.

– No, dije preocupado.

Eran las 8 horas, luego las 9 horas. Me sentí un poco ansioso y vi frente a mí la imagen de cómo saldría de Colombia en avión de regreso a Suecia sin poder completar el reportaje que había querido hacer durante muchos años.

¿”Dónde diablos está ese mald-to chofer”?, pensé. Y en mi mente maldije a todos los latinos y su calma; ”no te preocupes, todo saldrá bien, incluso mejor mañana”.

–  Te sientas y esperas mi llamada durante el día, me dijo el contacto, cuando llegamos a su casa en el barrio combativo de Policarpa en la capital. Debe haber habido un malentendido. Por lo general, esto nunca sucede. Las medidas de seguridad se han preparado desde hace casi un mes. Algo debe haber fallado.

A las 7 y media de la noche sonó el teléfono.

– Mañana a las 6, mismo lugar, fue lo único que dijo el compañero.

En Bogotá, como en Nueva York, las calles están divididas y numeradas en calles, calles transversales, y Carreras, longitudinales. Se empieza desde la Calle 1, en el centro de la ciudad. Luego sumas los números 2, 3, etcétera. Siempre hablas de la Calle 1 y luego siempre asumes que cuentas ”norte”. Si es la calle 1, al sur del centro, siempre se dice “Calle 1a-Sur”.

Sin embargo, nuestro conductor realmente llegó al lugar a tiempo, pero . . . en el “Sur”. Es decir, había ido a la zona sur del centro de Bogotá y estábamos parados en la calle con el mismo número, pero. . . en el Norte de Bogotá. Así puede suceder si no se comprueban todos los puntos en un acuerdo tan arriesgado como ir a una zona guerrillera.

Estábamos en camino. El viaje transcurrió por los suburbios del sur de Bogotá, zonas populares, pero extremadamente combativas.

Fuera de la capital apareció medio batallón de soldados del gobierno. Negro y camuflaje pintado en la cara. Sudoroso después de marchar toda la noche. Todo el camino y zona hasta el país de las FARC está militarizado. La población es el contacto de la guerrilla y nada se les escapa.

Los soldados del ejército inspeccionan.
FOTO: DICK EMANUELSSON/ARCHIVO.


A caballo por las montañas

Después de cuatro horas de viaje llegamos al final del camino; San Juan de Sumapaz, o “Localidad 20 del Distrito de Bogotá”. Es una parte de la capital Bogotá que en sueco podría llamarse consejo distrital. Aquí el Partido Comunista tiene entre el 92 y el 96 por ciento de los votos de la población, principalmente campesina, bajo la influencia política de las guerrillas de las FARC. Sumapaz está ubicado en el macizo montañoso de la parte oriental, “la Oriental”, de los Andes, de impresionante belleza.

– Aquí te dejo, camarada, dijo nuestro conductor.

Apareció otra persona. Hizo una pregunta que en realidad era una pregunta de clave y yo respondí.

– Está bien, traiga la carga y cargamos a “La bestia”, el caballo-mula que sería mi `vehículo´ durante tres días.

– ¿Has montado un caballo antes?, preguntó el hombre.

– Bueno, dije dubitativo, no mucho.

No quería contarle que, a los siete años, en el Día del Niño en Suecia, naturalmente me había sentado en un caballo viejo que alguien había hecho girar durante dos minutos en una cancha.

El hombre me ordenó subir a la silla de la bestia y estaba a punto de cometer el primer fallo espectacular al casi caerme del otro lado del caballo. Iba a “tirarme a la silla” del caballo, como lo hacían los hermanos Cartwright en el serial “Ponderosa”. El hombre y mi acompañante Álvaro Angarita se rieron y comprendieron mi pequeña experiencia con “La Bestia”, el caballo.

– ¡Vamos!, gritó “Nelson”, el compañero que durante tres días sería mi guía hasta el cuartel central de las FARC. Los caballos aceleraron y yo intenté agarrarme a la silla con ambas manos.

– Después de una hora te sientes como en casa sobre la silla, dijo “Nelson” para calmarme. 

Después de apenas diez minutos tendría mi prueba de fuego en la silla. Pensé que mi carrera como jinete llegaría a un final rápido. Atrás quedaron los pensamientos del campamento guerrillero. Ahora se trataba de ¡la vida o muerte!

Mi acompañante en el viaje, el viejo amigo y colega de VOZ, Álvaro Angarita, alias ALVAN, que en paz descanseFOTO: DICK EMANUELSSON

 


Seguro en la silla

–  ¡Monta al caballo! camarada, dijo un campesino a mis espaldas. Estaba yendo al campamento de las FARC con cinco mulas completamente cargadas con provisiones y unos diez sacos de maíz y arroz.

La bestía mía se había detenido y se negaba a bajar la ladera de la montaña, después de girar la cabeza y mirarme, interpretando la tremenda inseguridad mía en el rostro. No es de extrañar, ya que la cuesta abajo tenía una pendiente de 60 grados.

Me temblaban las piernas, no creía que fuera cierto cuando miré por la quebrada. 500 metros más abajo corría un río y hasta allí íbamos. Y luego, igual de empinado, al otro lado del río. El camino tenía 60-70 centímetros de ancho y descendía en ambas direcciones hasta el barranco. “Caes aquí y estarás perdido”, pensé y me había bajado del caballo.

– ¿Qué pasó, camarada?, preguntó el campesino.

– El caballo no quiere bajar, respondí y le eché la culpa al caballo de mi nerviosismo.

– ¡No hay problema, solo “montas a caballo”! ¡Que vuelves a subirte a la silla! dijo ja con una leve sonrisa, y creo que entendió de qué se trataba.

Me senté en la silla como dijo el campesino, y él le dio al caballo una fuerte nalgada en el trasero de la bestia con una rama de un arbusto.

Y el caballo, que se había negado, echó a correr cuesta abajo.

Y bajamos, y yo vivo pero con el estómago en desorden.

Llegamos al territorio guerrillero.

–  El ejército no se atreve a entrar aquí, dijo “Nelson”. Aquí los campesinos están organizados y armados en “autodefensas”.

 

El terreno y la topografía es hermosísima pero muy peligrosa, sobre todo por un sueco sin la más mínima experiencia de montar un caballo. FOTO: DICK EMANUELSSON.


Viaje de tres horas 

El paisaje era increíblemente hermoso, el más hermoso que he visto en América Latina. El camino subió y bajó a La Cordillera Oriental de los Andes. Después de tres horas, paramos en una finca y la gente salió y nos dio refresco y panela, un dulce duro de caña de azúcar que se mezcla y se calienta en agua. El efecto es el mismo que con la dextrosa, indispensable durante un estrés como el nuestro pero que sobre todo da mucha energía.

Eran las 6 horas de la tarde y la oscuridad empezaba a caer. Pero aún nos quedaban tres horas de viaje. “Nelson”, que es su nombre guerrillero, no montó algún caballo, ¡corrió detrás de nosotros! Empujó la mula en las duras cuestas y me vigiló que no me pasara nada dramático. ¡Qué física! ¿Cómo se puede subir corriendo por un acantilado de casi 1.000 metros de largo y una inclinación de 60 grados?

A veces tomaba un atajo y se sentaba, riéndose, esperándome en la cima.

– Esta noche tenemos suerte, dijo. Es luna llena y entonces podemos ver mejor el camino. Pero en “El Páramo”, el altiplano a casi 4.000 metros de altitud, hace frío.

Él estaba en lo correcto. A las ocho y media, cuando el caballo cruzaba un pequeño riachuelo, oí un estrépito. Se había formado una fina costra de hielo. Ya estábamos en “El Altiplano”, el altiplano con un nivel de 3.800 metros sobre el nivel del mar. No tenía guantes ni gorro, sólo la costumbre de 17 años de trabajar bajo el cielo todo el año en el astillero en Suecia, muchas veces con 20 grados bajo cero

Cuando llegamos a la primera parada, estaba completamente oscuro.

La cama dos bolsas de café

– Camarada, ¿tienes hambre, no? dijo un señor vestido de civil al llegar. Ven a la cocina y abrimos una lata de sardinas y comeremos galletas.

Una mujer me dio un “tinto”, café negro colombiano, que bebí de dos tragos, aunque estaba caliente. El hombre sacó su machete y con la punta de la herramienta campesina, abrió la lata.

Después de la comida llegó la hora de dormir. La “cama” constaba de dos sacos de café vacíos, una manta como base y mi poncho grueso como cobija. Pero me quedé dormido rápidamente.

Después de una hora me desperté temblando de frío. Me maldije otra vez por no comprar un saco de dormir. El frío que salía del agujero del poncho era gélido. Pero el cansancio pasó factura y me quedé dormido.

– Camarada, despierta, ¡son las 4 de la mañana!

Una hermosa guerrillera estaba inclinada sobre mí. Pensé que estaba soñando un sueño surrealista, como se describe las secuencias en “Cien años de Soledad”, una de las novelas de Gabriel García Márquez. Solo faltaban las mariposas amarrillas, pero lo descarté por el frío en el páramo.

– El desayuno está en la cocina.

Hacía más frío que la noche anterior. Yo estaba temblando.

Después de ponerme el poncho en la cabeza, salí a la cocina.

La preparación de la cena. . FOTO: DICK EMANUELSSON.


Un nuevo guia     

– Buenos días, camarada, me saludó un muchacho trigueño. Aquí lo tiene, dijo, mostrándome un cuenco esmaltado con un líquido humeante.

– Son patatas, arroz y frijoles, dijo.

Comencé a comer la extraña textura mientras miraba a mi nuevo compañero.

Sus compañeros guerrilleros lo llamaban ”Pimpin”. Era un auténtico “chino”. A pesar del frío intenso, vestía una camisa guerrillera verde de manga corta. Había corrido toda la noche desde el cuartel general para toparse con nosotros en el páramo y ser el nuevo guía. Sonrió todo el tiempo, ajeno al frío. En su lado derecho colgaba una Smith & Wesson, una pistola de 38 mm, en su lado izquierdo un machete.

–  En una hora nos vamos. Tenemos por delante doce horas de viaje, la etapa más dura de nuestro ascenso, afirmó.

Pimpin, El Chino  prepara mi
“bestia”, el caballo.

FOTO: DICK EMANUELSSON


“¡Doce horas!”, pensé. ¡Pobre trasero! Las siete horas del día anterior habían dejado su huella en mi “atrás”. Me sentí magullado. Durante las últimas horas de conducción, había intentado parar en los resortes de los pies lo mejor que podía. ¡Y ahora serían 12 horas!

Salimos del primer campamento de las Farc a las seis y media de la mañana. Todavía estaba oscuro, pero en el horizonte comenzaba a aclararse.

El viaje continuó hacia arriba. En “El Páramo” hacía un viento terrible y llovían pequeños clavos. Hizo que el clima fuera aún más frío.

Después de seis horas tomamos un descanso. El área de descanso fue el primer campamento armado de las FARC. Guerrilleros y guerrilleras salieron y nos saludaron todos.

“Pimpín” escogió panela, galletas de soda y salchichas mini frías. Los caballos estaban cansados ​​y sudorosos. Recibieron una paliza terrible desde las empinadas laderas, arriba y abajo.

El viaje continuó sin mayores incidentes. Los caminos se convirtieron en pequeños caminos.

–  Son los compañeros de nuestro pelotón de ingenieros quienes construyen la infraestructura, dijo “Pimpin”, que lleva casi cuatro años en la guerrilla. “Pimpín” tenía 17 años.

– Construyen puentes, carreteras y hasta escuelas. El gobierno no hace nada y tampoco concede subvenciones financieras a los proyectos civiles. A veces ha pasado que han enviado a algún profesor. Pero después de un tiempo pasan generalmente a la guerrilla.

Eran las 6 de la tarde cuando llegamos a una escuela. Los caballos estaban blancos de sudor y saliva. Debajo de la silla de mi caballo había una herida de 15 centímetros de largo alrededor de la cual acudían las moscas.

Esa noche dormí como un tronco en “El Pulguero”, una casa de una señora solitaria que las lenguas malas rumoreaban que le gustaba más que un guerrillero que pasaba la noche en su casa. Pero que entre placer y “sacrificio” también fueron “comidos” los guerrilleros por los pequeños bichos de fuertes mandíbulas.

Pero yo ya estaba muy picado de pulgas después de viajar en los viejos autobuses amarrillos de chatarra de Bogotá, donde las pulgas trepan por la pernera del pantalón y chupan la sangre de los pasajeros. Conté ochenta mordiscos sólo en la pierna derecha. Sacudido me dijo mi acompañante y colega Angarita que “podría causar un choque de fiebre”. Pero esa noche tuve a los dioses de mi lado, la señora no. Permanecí intacto de más mordiscos, y de ella.

Guerrilleros de las FARC. FOTO: DICK EMANUELSSON


Las aguas heladas de los Andes

– Hoy tenemos una última etapa fácil, dijo “Pimpin”. Aprovechamos para nadar cuando pasamos por el río Sinaí.

Los caminos y senderos eran duros. Los cinco meses de verano y sequía hicieron que el polvo se arremolinaba bajo los cascos de los caballos y las mulas. Pero no era tan peligroso como cuando llueve y los caminos se llenan de barro. La sequía había provocado que grandes extensiones de bosque se quemaran. Por la noche se vieron cadenas montañosas enteras en llamas. Olía a pescado. La etapa final contra el cuartel general de las FARC fue la más peligrosa. Las piedras estaban sueltas y los caballos tropezaban con facilidad. Pero descendió, hacia el tan ansiado río y sus aguas.

– No eres un cobarde por el agua, ¿verdad? se rio “Pimpin”.

– ¡No señor! por algo soy costeño, respondí.

Saltamos al agua a una altura de casi 4.000 metros. ¡Hacía frío, pero encantador! Después de tres días de cabalgata y sin apenas oportunidades de lavarse adecuadamente, valió la pena sumergirse en el agua fría.

El sol estaba ahora en el cenit. Después de la cresta, apareció el primer cordón de seguridad. A varios centenares de metros se vio a un guerrillero con una ametralladora estadounidense, M60. Nos miró en silencio. Los hombres y mujeres del personal principal fueron alertados de nuestra llegada, nos estaban esperando.

Otro susurro de arbustos y risas femeninas revelaron otra almena, pero apenas alarmada por nuestra esperada llegada.

Después de otras dos horas de viaje llegamos. Este era el campamento central del frente guerrillero FARC, la sede de la Casa Verde, y el Estado Mayor Central de las FARC-EP.

Ningún periodista sueco había estado allí antes que yo. Ya podía comenzar el trabajo.


A la entrada de la base central de la guerrilla de las FARC en los Andes. FOTO: ALVÁN.

Preparando el lugar para dormir por la noche. FOTO: ALVÁN.

Bien protegido y con ropa para secar. FOTO: DICK EMANUELSON.

Vista desde la cama al amanecer. FOTO: DICK EMANUELSON.



Colombia: Vägen till Gerillan [1-3]

Svenske reportern DICK EMANUELSSON i Andernas östra bergmassiv, tre dagsmarscher på häst till FARC-gerillans centrala bas tillsammans med ALVARO ANGARITA, reporter på kommunistpartiets veckotidning VOZ.




Vägen till Gerillan [1-3]

Av Dick Emanuelsson

Som första svenska journalist, besökte jag FARC:s huvudläger i de colombianska bergen. FARC står för Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia, den älds­ta och största gerillaorganisationen i hela Latinamerika.

FARC kämpar idag på 42 militära fronter i kriget mot oligarkin och armén. FARC:s kommandostab är en välbevakad bas i Cordillera Oriental– bergen, bara 20 minuters helikopter­färd från huvudstaden Bogotá. Men flyger gör bara armén. Som reporter tog jag mig till basen landvägen, tre dagars resa på hästrygg!

 

BEFRIAT OMRÅDE, COLOMBIA / 1988-03-18 / Tre dagar tidi­gare hade jag fått beskedet: ”Klockan sju ses vi på den där platsen... Du måste ha gummistövlar, ficklampa, fickkniv, regnkappa, en flaska konjak, vantar, mössa och en poncho (tjock filt med ett hål i mitten).”

Jag kom 15 minuter för tidigt till vår mötesplats. Ing­en kontaktperson. Klockan blev sju, fortfarande ingen. Jag började bli orolig. Kvart över sju kom min kontakt. Han hade ett bokpaket under armen och var propert klädd.

– Har det inte kommit en grå stationsvagn, frågade han mig.

– Nej, sade jag oroligt.

Klockan blev åtta, och nio. Jag kände mig smått för­tvivlad och såg framför mig bilden hur jag lämnade Colombia flygplan utan att kunna ha genomfört reporta­get jag under många år velat göra.

”Var fan håller den dj– a chauffören hus”, tänkte jag och förbannade i mitt stilla sinne alla latinamerikaner och deras mentalitet; ”det ordnar sig alltid”.

 Du sätter dig och väntar på mitt telefonsamtal un­der dagen, sa kontakten. Det måste ha blivit ett miss­förstånd. Det här brukar aldrig hända. Säkerhetsar­rangemangen är förberedda under nästan en månads tid. Något måste ha klickat.

Halv sju på kvällen ringde telefonen.

– Klockan sex i morgon, samma plats, var det enda kamraten sa.

I Bogotá, som i New York, är gatorna uppdelade och numrerade i Calles, tvärgående gator och Carreras, längsgående. Man utgår från Calle 1, i centrum av stade. Sedan lägger man till nummer 2, 3, och så vidare. Man talar alltid om Gata 1, och då utgår man alltid från att man räknar ”norrut”. Är det gata 1, söder om centrum säger man alltid ”Calle 1a– Sur”.

Vår chaufför hade helt riktigt kommit till platsen i tid men. . . i ”Sur”. Det vill säga han hade åkt till den södra delen av centrum i Bogota och vi stod på gatan med samma nummer men . . . i norra Bogota! Så kan det alltså gå om man inte kontrolle­rar alla punkter i ett så riskfyllt arrangemang som att åka till gerillaområde.

Vi var på väg. Färden gick genom Bogotas södra föror­ter, fattiga arbetarområden men oerhört stridbara.

Utanför huvudstaden dök en halv bataljon regerings­soldater upp. Svart- och kamouflagemålade i ansiktet. Svettiga efter att ha marscherat hela natten. Hela vägen och området fram till FARC– land är militariserat. Befolkningen är geril­lans kontaktmän och inget undgår dem.

Armésoldater inspekterar. FOTO: DICK EMANULSSON/ARKIV.


Till häst upp i bergen

Efter fyra timmars bilfärd kom vi fram till vägens slut; ”Localidad 20 de Bogota, San Juan de Sumapaz”. En del av huvudstaden Bogota som på svenska skulle kunna kallas en stadsdelsnämnd ”Nr. 20”. Men här har kommunistpartiet 92-96 procent av rösterna av i huvudsak bondebefolkningen, under poltiskt inflytande av FARC-gerillan. Sumapaz är beläget bergsmassivet av den östra delen, ”la Oriental”, av Anderna, hisnande vackert.

– Här lämnar jag dig, camarada, sa min chaufför.

En annan person dök upp. Han ställde en fråga som i själva verket var en fråga för lösen och jag svarade.

– Okey, ta med packningen så lastar vi ”La Mula”, mulåsnan som under tre dagar skulle bli min följeslagare.

– Har du ridit förut, frågade mannen.

– Nja, sa jag tveksamt, inte särskilt mycket. Jag hade inte lust att förstöra alltihop genom att berätta att jag vid sju års ålder på Barnens dag naturligtvis hade suttit upp på en slak häst som någon hade lett runt i två minuter.

Jag höll på att genomföra ett praktfiasko genom att nästan ramla över andra sidan av hästen när jag skulle ”kasta mig upp i sadeln”. Så gick det inte till när man som barn tittade på Bröderna Cartwright på lördagskvällen. Mannen och min andre följeslagare skrattade och förstod min lilla erfarenhet av ”La Bestia”, hästen.

– Vamos!, skrek ”Nelson”, kamraten som under tre dagar skulle vara min guide upp till FARC:s centrala gerillastab. Hästarna satte fart och jag försökte hålla mig fast i sa­deln med bägge händerna.

– Efter en timme känner du dig som hemma i sa­deln, sa ”Nelson”.

Redan efter tio minuter skulle jag få mitt elddop i sa­deln. Jag trodde att min bana som ryttare skulle ta en snabb ände. Borta var tankarna på gerillalägret. Nu gällde det livet.

Min gamle vän och kollega från VOZ, Alvaro Angarita, alias ALVAN.
FOTO: DICK EMANUELSSON


Säker i sadeln

 Sätt dig i sadeln, camarada, sa en bonde bakom min rygg. Han kom med fem mulåsnor fullastade med proviant och ett tiotal säckar med majs och ris till FARC:s läger.

Hästen hade stannat och vägrat gå nedför bergsbran­ten, efter att ha vänt på huvudet och tittat på mig som vid tillfället kände mig minst sagt liten. Inte så konstigt, eftersom branten lutade i 60 grader, neråt.

Mina ben skakade, jag trodde inte det var sant när jag såg utöver branten. 500 meter längre ned flöt en flod och dit ner skulle vi. Och sedan upp, lika brant, på andra sidan floden. Stigen var 30 centimeter bred och stupade åt bägge håll rakt ner i ravinen. ”Ramla ner här och du är förlorad”, tänkte jag.

– Vad hände, camarada, frågade bonden.

– Hästen vill inte gå, svarade jag och skyllde min nervositet på hästen.

– Inga problem, bara du ”montas al caballo”! bara du sätter dig i sadeln igen, sa ha med ett lätt leende, och jag tror han begrep vad det handlade om.

Jag satte mig i sadeln som bonden sa, och han gav hästen ett snärtande rapp i baken med en gren från en buske.

Och hästen, som hade vägrat satte iväg i full fart nerför.

Och ner kom vi, och jag med livet i behåll men med lös mage.

Jag befann mig nu i gerillaland.

 Här vågar sig inte armén sig in, sa ”Nelson”. Här är bönderna organiserade och beväpnade  i ”autodefensas”, självförsvarsgrupper.



Tre timmars färd 

Landskapet var oerhört vackert, det vackraste jag sett i Latinamerika. Färden gick uppför och nerför La Cordillera Oriental, det östra bergsmassivet i Colombia. Efter tre timmars ridning rastade vi vid en bondgård och folk kom ut och gav oss läsk och panela, en hård sötsak av sockerrör som blandas och värms i vatten. Effekten är densamma som med druvsocker, oundgänglig under en strapats som vår.

Klockan blev sex och mörkret började falla. Men vi hade fortfarande tre timmars färd kvar. ”Nelson”, som är hans gerillanamn, red inte. Han sprang (!) bakom och drev på mulan och höll uppsikt på mig. Vilken fy­sik! Hur kan man springa uppför en brant som är nästan 1 000 meter lång och med en stigning på 60 grader?

Ibland tog han en genväg och satt skrattande och vänta­de på mig vid krönet.

– Vi har tur i kväll, sa han. Det är fullmåne och då ser vi vägen bättre. Men det blir kallt på ”El Parramo”, högplatån på nästan 4000 meters höjd.

Han hade rätt. Klockan halv åtta, när hästen skrittade över en liten bäck hörde jag ett krasande. Det hade bil­dats en tunn isskorpa. Vi befann oss nu uppe på ”El Altiplano”, högplatån med en nivå av 3 800 meters höjd över havet. Jag hade inga vantar, ingen mössa, bara vanan vid 17 års arbete året runt på varvet och under bar himmel i Sverige.

När vi kom fram till den första anhalten var det beck­svart.

Två kaffesäckar som säng

– Camarada, du är väl hungrig? sa en civilklädd kille vid ankomsten. Kom in i köket så skär vi upp en sardin­burk och äter kex.

En kvinna gav mig en ”tinto”, svart colombianskt kaffe som jag svepte i två drag, trots att det var hett. Mannen drog upp sin machete och det 30 centimeter långa vapnets spets trängde ner i burken och skar upp plåten.

Efter måltiden var det dags att sova. ”Sängen” bestod av två tomma kaffesäckar, en filt som underlag och min tjocka poncho som filt. Men jag somnade in snabbt.

Efter en timme vaknade jag huttrande av kyla. Jag förbannade mig återigen för att jag inte hade inhandlat en sovsäck. Kylan från hålet i ponchon var iskall. Men tröttheten tog ut sin rätt och jag somnade.

– Camarada, vakna, klockan är fyra.

En underskön kvinnlig gerillasoldat stod lutad över mig. Jag trodde jag drömde en surrealistisk dröm, som beskriven ur en av Gabriel Garcia Marquez romaner.

– Det är frukost i köket.

Det var kallare än på kvällen innan. Jag skakade.

Efter att jag dragit ponchon över huvudet gick jag ut i köket.

Tillagandet av kvällsmaten. . . FOTO: DICK EMANUELSSON.


En ny följeslagare     

– Buenos dias, camarada, sa en kille. Här får du, sa han och räckte med en emaljerad skål med en rykande vätska.

– Det är potatis, ris och bönor, sa han.

Jag började äta den konstiga konsistensen samtidigt som betraktade min nya följeslagare.

Han kallades av sina gerillakamrater för ”Pimpin”. Han var starkt snedögd, en riktig ”Chino”. Trots den bittra kylan stod han i kortärmad grön gerillaskjorta. Han hade sprungit halva natten från högkvarteret för att fort­sätta färden med mig. Han småskrattade och log hela tiden, obemärkt av kylan. På hans högra sida hängde en Smith & Wesson, en 38 mm:s pistol, på vänstra sidan en machete.

 Om en timme reser vi. Vi har tolv timmars färd framför oss, den hårdaste etappen under vår färd uppåt, sa han.

Pimpin, El Chino iordningställer min
"bestia", hästen.

FOTO: DICK EMANUELSSON


”Tolv timmar”, tänkte jag. ”Arma bak”. De sju tim­marna dagen innan hade satt sina spår i min bakdel. Jag kände mig mörbultad. De sista timmarnas ridning hade jag försökt parera så gott det gick. Och nu skulle det bli 12 timmar!

Vi lämnade det första FARC– lägret klockan halv sex på morgonen. Det var fortfarande mörkt, men i horisonten ljusnade det.

Färden fortsatte uppåt. På ”El Parramo”, högplatån blåste det fruktansvärt och duggade småspik. Det gjorde vädret ännu kallare.

Efter sex timmar tog vi rast. Rastplatsen var FARC:s första beväpnade läger. Manliga och kvinnliga gerillasol­dater kom ut och skakade hand.

”Pimpin” plockade fram panela, sodakex och kalla prinskorvar. Hästarna var trötta och svettiga. De tog fruktansvärt mycket stryk av de branta sluttningarna, uppför och nerför.

Färden fortsatte utan några större händelser. Stigarna förvandlades till små vägar.

 Det är kamraterna ur vår ingenjörspluton som byg­ger infrastrukturen, berättade ”Pimpin” som varit i gerillan i nästan fyra år. ”Pimpin” var 17 år gammal.

– De bygger broar, vägar och till och med skolor. Regeringen gör inget och ger heller inga ekonomiska anslag till de civila projekten. Någon gång har det hänt att de har skickat någon lärare. Men de har snabbt gått över till gerillan efter en tid.

Klockan var sex på kvällen när vi kom fram till just en skola. Hästarna var vita av svett och fradga. Under sadeln på min häst fanns ett 15 centimeters långt sår som flugorna flockades kring.

Den natten sov jag som en stock i ”El Pulguero”, Lopp-Centret, där det inte finns en chans att slippa undan de små krypen med starka käftar. Men jag var redan rejält loppbiten efter att ha rest med Bogotas gamla skrotbussar där lopporna kryper uppför byxbenet och suger sig fast i jakten efter mitt blod. Åttio bett räknade jag till bara på högerbenet. Men jag hade gudarna på min sida den natten. Jag förblev intakt av fler bett.



Andernas iskalla vatten

– I dag har vi en lätt etapp, sa ”Pimpin”. Vi passar på att bada när vi passerar floden Sinai.

Vägarna och stigarna var hårda. De fem månaderna av sommar och torka gjorde att dammet virvlade under hästarnas och mulans hovar. Men det var inte lika far­ligt som när det regnar och stigarna förvandlas till lerväl­ling. Torkan hade gjort att stora arealer av skogen brun­nit ned. På kvällarna syntes hela bergsmassiv i lågor. Det luktade fränt. Den sista etappen mot FARC:s huvud­stab var den farligaste. Stenarna låg lösa och hästarna snubblade lätt. Men det gick neråt, mot den efterlängta­de floden och dess vatten.

– Du är ingen badkruka, va? skrattade ”Pimpin”. Vi hoppade i vattnet på nära 4 000 meters höjd. Det var kallt men härligt! Efter tre dagars ridning och med små möjligheter att tvätta sig ordentligt, var det värt att kas­ta sig i det kalla vattnet.

Solen stod nu i zenit. Efter krönet dök det första stridsvärnet upp. En gerillasoldat med ett amerikanskt M60–kulsprutegevär syntes på flera hundra meters håll. Han betraktade oss tyst. Männen och kvinnorna i huvud­staben var larmade om vår ankomst, de väntade på oss.

Ytterligare ett buskage och kvinnligt fnitter avslöjade ytterligare ett stridsvärn, men knappast oroade över vår förväntade ankomst.

Efter ytterligare två timmars ritt var vi framme. Detta var gerillafronten FARC:s centrala läger, huvudstaben för Casa Verde, det Gröna Huset.

Ingen svensk journalist hade varit där före mig.

Vid ingången till FARC-gerillans centrala bas i Anderna. FOTO: ALVAN.

Förbereder sovplatsen för natten. FOTO: ALVAN.

Väl beskyddade och med kläderna på tork. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Utsikt från sovplatsen i gryningen. FOTO: DICK EMANUELSSON.